Aftonbladet – 7 februari 1844, sida 1

iw mmnnmH;tssmsmermnrinliooosinmnmnknnnnn vom ögtidlig sinnesstämning, och hans miner sade sa hans ord. Han pekade: åt höger och venster på skilderierna, uppå hvilka de råa förhärjarne utöflvat hela sin nidingsoch förstörelselust. Maria var blek, som sin moders marmorbild. Tigaude följde hon eremiten i ett torngemak. Från dess ena fönster blef hon varse spetsen af Helgonberget. Men bem och ungdomslycka hade Mifvit benne främmande. Hennes unga lif låg som en dröm bakom henne, och beklämd suckale hon: Huru kunde jag känna mig så lycklig, Jå sådant lidande har vederfarits de mina? Eremiten sade: Detta var din morfaders älskingsrum. Han pekade på en stor ländstol och tillade: I denna stol bar du olta lekt på hans knän. ij Derefter framtog han en skrift ur sin bröstficka, och båda satte sig ner. Men förut hade han ryckt den stora ländstolen emellan sig och sin hulda fosterdotter, som skulle ännu en tredje höra på dem: den gamla Theobalds ande, och vaka öfver sitt dotterbarn. Eremiten började läsa: (Forts följer.) ——SEDIKTUENE K — För icke längesedan, då konungen af Preussen en dag skulle stiga i sin vagn, framträngde en trasigt klädd person till honom. Konungen tyckte, att mannen såg misstänkt ut, och ropade: tillbaka! tillbaka!s Då pekade karlen på en medalj, han bar på bröstet, framräckte en böneskrift och sade: Fordom ropade man alltid till oss: framåt! Alt detta svar skulle öfverraska kungen, kan man lätt finna; men monarken fann sig och lofvade pådigt toga !ännedom om supplikens innebåll