Aftonbladet – 7 februari 1844, sida 1

likaså har ock du, fader Theobatd, ro. Men vår ro är mörkan sorg och ogenomträngligt mörker. Ty jag, som lefde med denna qvinna, tillhör grafven. Det är så förfärligt tomt inom mig, det vållar tanken, att hon är ett lik. Jag kunde berusa mig i grafvens luft och finna allt hvad lik och förruttnelse är täckt. Men jag känner det, deri ligger vansinnet. Jag har kysst hennes kalla läppar, sedan kände jag mig sjelf ånyo, Hon har lemnat mig, nu är jag en vålnad med lif och blod. På jorden har jag ingen frid, och i himmelen ingen tillflykt. Min frälsning är döden.n — Snart följer jag dig, min dotter!, sade herr Theobald. Maria hade hittills tagit sig till vara att yttra ett ljud i det ekorika hvalfvet. Nu brast hon ut i klara tårar och sönk ned på sin marmorbild. Eremiten skylde sitt ansigte. Länge kämpade han med vemod och smärta, med ömhet och kärlek. Då han återvunnit sin fromma jemnhet, slog han upp eld, tände välluktande rökverk i en liten panna, och med ett brinnande ljus i den andra handen, gick han ner i de undre hvalfven. Han återvände, och när Maria ännu alltid låg orörlig öfver marmorstenen, ropade han: — Blanka! bemanna dig och förnim ditt ödes röst hvad det bjuder dig att fullgöra. Maria hörde sig för första gången kallas vid sitt dopnamn; hon reste sir, skjöt lockarne uppåt pannan och aftorkade sina tårar. — Följ mig, sade eremiten och tillslöt den breda hvälfda kapelldörren. De beträdde de rymliga slottsgångarna, stego uppför vindeltrapporn: loch gingo igenom stamgalleriet. Eremiten var