Aftonbladet – 7 februari 1844, sida 1

denna tid har äfven adelns fall konseqvent fortsålt till närvarande dagar. Om äfven Carl XII:s krig, Ulrika Eleonoras oefterrättligbet, frihetstidens storståtliga riks-råds-cbarlataneri gifvit adeln flera vigtiga öfvertag, så har likväl dess. besvurna undergång hvilat tunst öfver dess hufvud och den tilltagande svagheten förlamande qvarhållit den invid randen af der ättestupa, utför hvilken den en gång skulle störta. ,Sin svaghet har den visat i Carl XII:s krig — och i alla sedan den tiden inträffade nederlag emot Ryssland; sin svaghet, då klassberäkningen måste gifva rum för röstetalet per capita; sin svaghet, då hofvet creerade 300 nya adelsmän; sin svaghet, då den öfverlemnade sig till ett evigt käbbel om småaktiga etikettsfrågor; sin svaghet i hattarnes och mössornes intriger och opatriotiska strid på lif och död; sin svaghet då den, hemfallen åt korruptioner och endast en lekboll för franska eller ryska diskretioner, uppoffrade sin sista skärf af sjelfständighet och svensk riddarepligt. Väl hade adeln omgärdat sig med ett, som det tycktes, starkt och skyddande bålverk i sjelfva regeringsformen, och trodde sig derigenom ä!fven helt säkert ega no; kralt, att icke hafva mnåzot att befara hvarken af samtid eller eftertid. Men dess exis!ens var icke destomindre blott den döende bjeltekraftens inbillningar, dess stabilitet endast fåfänga drömmars sjelfbedrägeri, och dess storhet endast den uppstoppade lejonhudens. Adelns hela riksrådsoch riksdagsmyndighet var endast en tillfällig utvext, en puckel, alltid fremmande för landets inre organism, men full af egna osunda vätskor. Utsidan var lysande, ställningen präktig, färgorna friska och glänsande; men tillintetgjord till sin idee, till sin lefvande betydelse, tillhörde den redan endast sitt eget museum, till och med utan förmåga att sjelf inse denna sin ställning, intilldess Gustaf II:s snille skingrade illusionerna. Den dödsstöt, som Carl XI gaf aristokratien, går genom hela frihetstiden och verkar ännu. Under riddarmanteln ljöd också ständigt fortfarande på riddarhuset den dofva dödssucken, och återljuder ännu der. 4809, då adeln frånsade sig rättigheten att med andras uteslutande besitta säterier, fulländades verket, och egentligen återstår denna ej mera något annat än representationsrättigheten per capita och 4840 bar äfven bortlofvat den, och det bevisar att ståndet inser sin närvarande ställning och de nya intressen, som i de bortfallnas ställe uppväxa omkring det och allt mera förena det endast med folkets egen sak.n AA Iönköpinssblsder, en en af de tidningar, som vitina om det framskridande, hvilket på de sednare åren alltmer börjat äga rum hos landsortspressen, läsas i ett brefutdrag följande reflexioner om beslutet angående Halländska kyrkohemmanen: Jag skall säga dig, min bror — i förtroende oss emellan — att du saknar klokhet. Jag har nyss varit i Halland och kan bevittna sanningen af hvad du säger i ditt bref, nemligeen, att en och annan prest jubilerar öfver den rikskunniga utgången med de Halländska kyrkohemmanen, hvilka det lyckats vår gode Christoffer att ännu för någon tid fastknyta vid den Halländska prestkappan. Men detta jubileum blir säkert af kort varaktighet; och jag tycker, att en man med din skarpsinnighet borde inse de djupa, de förfärliga och kanske snart ifträffande vådor för allt hvad prestprivilegium heter, som uppenbart ådragas hela ståndet genom det Heurlinska sättet att tolka naturen af ett privilegium, Denna sak har, efter hvad man från alla orter spörjer, gjort ett omätligt uppseende öfver hela Sverige, och om en gång, förr eller sednare, denna Kgl. Resolution kommer att slå en den längsta spik i Heurlins likkista, såsom minister (t Y att han blir odödlig såsom biskop, derpå tviflar ingen), så är dock den katastrofen den minsta. Jag grufvar mig för presternss grundprivilegier såsom sådana, hvilka i allmänna opinionen blifvit satta på det äfventyrligaste spel genom den omständigheten, att kunna ställas i rak strid mot hela rikets öfriga judiciella konstitution och lagstiftning, som Heurlin åvägabragt och hvarigenom privilegiet i sig sjelf blifvit gjordt så förhatligt, så opopulärt, så nästan afskyvärdt för hvar menniska, att man knappt vet bvartut man skall vända sig af förargelse. Ty, tänk blott efter, min vän! Hvad förstår du, och hvad förstår hvarje förnuftig och aldrig så litet i kameraloch eivil-lagfarenhet bevandräd menniska med ett —-— RT Ar år RT RETT RR a N