Aftonbladet – 7 februari 1844, sida 1

skydda. den mot dam och luft. Eremiten upplöste banden, tog utaf betäckningen, och Maria blef varse sin afbild i den hvita marmorn. Men hufvudet hvilade icke på kuddar, såsom de öfriga marmorbilderna, utan var sjunket åt ryggen, så utt det mottog ljuset från altaret, hvilket röranle förklarade de bildsköna stelnade dragen. — Si, sade eremiten, såg den tysta fröken sig drönmen hvila bland sina förfåder, och prinsen lät uppföra denna minnesvård öfver benne. Maria hade sammanknäppt sina händer, blickade bedjande på eremiten, som förstod denna blick och sade: — Ja, du är det, Blanka! konungadottern, och sorgfälligt bevarar jag denna sten, som intygar det. — Du räknar nu aderton år, så länge är det, sedan jag och prins Henrik och herr Theobald, din morfader, stodo här på detta ställe. Din moders likbegängelse var då nyss fulländad, — och prinsen, din fader, sträckte ut handen öfver grafven och sade hemskt och dystert: Hon skall snart draga oss efter sig., — Hr Theobald sade: Jag känner och anar, att du har rätt, min son — Jay fortfor prinsen, i denna kalla kropps hydda lefde en mäktig själ, och den som kom j dess närhet, kände sig dragen till den och kunde ej stå deremot; vi lydde henne alla och hon befallte aldrig; vi hade inför henne ingen vilja. Själ verkar på själ, det är kärlekens hemlighet, er högre verlds hemlighet, som icke har rum i vår ra kroppsliga hyddor. Kärlek är ingen glädje den är qval och nöd och ångest. Den jagar os: till strid och handling, och vi tro oss lugnade då vi endast äro utmattade. Men i grafven allen: är ro. — Jag har visserligen äfven: nu ro, oc