Aftonbladet – 6 februari 1844, sida 1

— ke seln med mycken högtidlighet. Blott ett obetydligt missöde inträffade, då bruden drack ur kalken, hvarvid en häftig hostning kom öfver benne. Ty skänkmästaren hade, högtiden till ära, iskänkt gammalt ospädt vin, hvilket en Todtensteinare, som aldrig smakat obemängat vin, omöjligt kunde få öfver sina läppar; bruden ängslade sig högligen deröfver. Efter denna högtidlighet förde oss herr Theobald omkring i borgen. I flera salar voro. bans skatter, dyrbarheter cch sällsamheter präkligt uppställda, och hvad han dervid visste att berätta var ännu mycket underbarare, än hvad våra ögon sågo. Innan vi tänkte deruppå, var det afton och nu uppfyllde en herrlig musik slottets pelargångar. Vi begåfvo oss till dem välbesatta, rikt smyckade taffeln, och städse blefvo nya rätter inburna, och allt dyrbarare viner iskänkta. Blott för bruden och herr Theobald voro serskilda anrättningar, och båda 3to nästan intet och drucko alldeles intet. Äfven för prinsen var den sköna bruden både mat och dryck. Vi deremot gjorde anrättningar och vin tillbörlig ära, ehuru allt förblef stilia och högtidligt. Ty en helt egen vördnadskänsla hindrade oss att förfalla till den eljest, vid banketter öfliga bögljuddheten och omåttliga lädjen. Då vi sent om natten bröto upp, frågade vi hvarandra, hvilket väl var det underbaråsto af alla Todtenburgs dyrbaroch sätlsamheter? Och alla sade vi med en mun, att undret öfver alla under var den tysta fröken, vår nådiga prinsessa. Ja, då vi följande morgonen, färdiga till afresan, träffade hvarandra, besaf det sig, att vi alla hade drömt om den sköna bruden, till och med den gamla herr Rudolf von Bieleck, som räknade nära 70 år och redan hade en sonsonsson. Gud skänke det kungliga paret sin frid och välsigne det med en talrik afkommal! Han förläne bertigen, min nådige herrre, derefter en tycklig och glorrik regering samt ett långt lif.