Aftonbladet – 6 februari 1844, sida 1

RR RER VRT r— icke egde någon annan rätt af dem, än till den serskildt anslagna räntan. I Kammarcollegium kan insändaren äfven öfvertyga sig af förteckningarna på kyrkohemman, som blifvit för kronans räkning bortstädjade, ifrån åren 41646 till 1653, öälvensom af jordeböckerna, att kronans rätt till städjanansetts behörig och att de behandlats i alla afesenden såsom kronohemman. Vihafva dessutom redan i det föregående omnämnt, att äfven under pantsättningstiden, presterskapet sjelf iaf dem underskrifna offentliga akter kallat hemmanen kronohemman, och att dessa under namn a kyrkohemmanpy stå under kronokolumnen i jordeböckerna. Det bör endast tilläggas, att i de förteckningar, som 4649 uppgjordes, då förmedlivg af hemmanstalsräntan inom Halland ifrågakom, finnes serskildt för sig utförde, presthemman och kyrkohemman, samt serskildt antecknadt då prest eller kyrka i något enskildt fall hade dominium öfver dessa sistnämnde. Om genom en origtig behandling af de offentliga myndigheterna, kyrkors och presters rätt redan då blifvit förnärmad, månne icke spår skulle finnas, att kyrkoförvaltving och presterskap begärt rättelse deri hos svenska regeringen? och om äfven denna kulle hafva våldfört kyrkornas rätt, månne ej deras försvarare, (såsom Stichtety kallades), skulle hafva påkallat danska regeringens medverkan att vinna en sådan? Begge regeringarne hade ju inbördes försäkrat hvaramdra och gemensamt lofvat provinsen, att dennes innebyggare skulle bibehållas vid gällande ,lagar, privilegier, frioch rättigheter,, 0. s. v.? Om ett enda bevis kan företes, att fråga då uppstått om något våldförande af kyrkornas och presterskapets rätt i denna del, må då ,insändaren framte detsamma; men kan han det icke, kan han icke förneka alla de handlingar, som just vid denna tiden började ingå till svenska embetsverk och myndigheter, och :som dessa nyligen sanningenlict framdragit såsom bevis för sina utlåtanden om kyrkohemmanens rätta natur); må han då upphöra, att söka förvränga sånna förhållandet med de ofullständiga, och till. stor del-äfven osannfärdiga, uppgifter, som de på 4820:talet inför konungen gjorda föredragningar innehållit. Huru vill dessutom ,insändaren inbilla någon, att om verkligen kyrkor och presterskap haft äganderätt till vxkyrkohemmanenn, eler ägt något slags annan rättighet än till andelen i årliga landtzillst (räntan), sådana handlingar kunnat under pantsättningstiden ifrågakomma som då blitvit utfärdade? Huru skulle t. ex. i salubrefvet till Adrian Tripp, som utvisar, att ibland de försålde 460 bemmönen, ganska många voro så kallade kyrkohemmanv, alla dessa kunna benämnas kronans godsn? Hvarföre skulle viss andel i ränton, vid de flera då skedda försäljningar, förpantningar och donationer, alltid förbehållas åt kyrkan eller presterskapet, men städja alldrig omnämnas? Huru skulIe t. ex. Adrian Tripp kunnat sälja flera s. k. kyrkohemman, till Makle:n, och denne visat laga åtkomst dertill, om äganderätten varit kyrkornas eller presterskapets? Huru skulle de nya ägarne till flera af de försålde kyrkohemmanen, kunnat ålägga åboerne veckodagsverken, om kyrkorna varit rätta disponenten af hemmanen? Nei, just förhållandet under den tid Halland var pantsatt till Sverige, och förvaltadt enligt Danska lagar, privilegier, frioch rättigheter, framter de starkaste bevisen, att de s. k. kyrkohemmanen då voro kronohemman. Elter dessa bevis kan man ej ett ögonblick betvifla, alt de under den nästföregående Danska tiden så ansetts, och att de derföre äfven under-den nästföljande Svenska tiden så bordt behandlas. Desså bevis finnas lycklistvis, ifrån den tiden, att tillgå i våra Svenska embetsverk och arkiver, och det gifves således. intet giltigt skäl, hvarföre de icke vid en under-. sökning om kyrkohemmanens rätta natur borde. afses: alltid likväl under förutsättning, att kyrkor och presterskap må äga att visa och styrka laga åtkomst till hvad som rättsenligt tillhör dem. Besynnerligt nog är det af 4646 års Jordebok, (den första under pantsättningstiden upprättade jordeboken), som man hemtat stöd för påståendet att alla kyrkohemmanen tillhörde kyrkorna. Mon har sagt, och insändaren har upprepat det, att