Aftonbladet – 6 februari 1844, sida 1

tillsluten, och på likstenen upptäekte hon sin egen bild; men icke hufvudet böjdt under dödens förfärliga lia, såsom de andra marmorbilderna, utan försjunket i sömn och vändt emot ljuset. — Hon kände ingen ångest, fastmer var hon stilla och glad till sinnes, såsom beredde hon sig på en ljuf hemlighet. — Presten vinkade, och den ena anherren efter den andra gick fram till honom. Han tog ett bröd och bröt det, och gaf enhvar ett stycke, och brödet var åter helt. Han räckte en fylld bägare åt hvar och en af dem, och alla drucko ur den, men bägaren förblef full. Och den som ätit af brödet hade öppna ögon, och den som druckit ur bägaren röda kinder. Slutligen vinkade presten äfven henne och talade undersamma ord, men af hvilka hon endast mindes ordet: yhimmelsfrid,. Men detta ord försatte henne i en bänryckning, som hon knappt förmådde uthärda. Då räckte presten äfven henne bröd och vin och sade: Detta är Guds kraft: din siaresåfva är blott menniskokraft och viker nu ifrån digi — Då ville det blifva henne illa till mods, men hennes förfäder 1080 och vinkade och rörde sina läppar, likasom lyckönskande, derpå återvände de till sina grafvar och logo och vinkade, som ville de, att hon skulle följa dem — Hon vaknade och omtalade för första gånger sin dröm, i det hon tillade, att den profetisks andan var viken ifrån henne, och att ännu inger af bennes förra drömmar sträökt sig så långt framtiden, ty denna skulle först långt efter hen nes död gå i fullbordan. . Då gästerna voro församlade i riddarsalen, oci det kärliga paret i furstlig prydnad trädde ut til oss, böjde vi ovillkorligt våra knän. Bruden va så högtidligt skön, att vi i vördnad och beundra närmade oss henne och blott hviskande frambur våra lyckönskningar. Derpå begåfvo vi oss til borgkapellet, detta under af byggnadsoch bild huggarkonst, hvilket man icke utan en viss häl Ivan kan beträda. Borgkaplanen fullbordade vig