Aftonbladet – 5 februari 1844, sida 2

begrafning, under det jag, visserligen 64 år gammal, ikväl lefver vid god helsa i lugn tillbakadragenhet, ör mina minnen? Den franska jurnalistiken, bedragen af den tyska, har två gånger skickat till mig min ödsattest, den engelska en. 1 början: förekom mig uppgiften mer skämtsam. än förskräckande. Jag läste med tillfredställelse de rika loford, hvarmed man be: ledsagade min förmenta bortgång. Mitt lifs och mir konstnärsbanas vår syntes ännu en gång lyfta opp sit öga till mig ur de blommor man nedlade på en graf som jag likväl till. min lycka, ännu icke var förpligtat att fylla med mitt lik. Men jag tillstår, att uppre pandet af dessa mina dödsrapporter begynner förskräc ka mig. Hvilken rå grymhet att ständigt tillropa e gumma: att hon är död. Jag måste ju sluta med a sjelf tro derpå och verkligen dö. surnpalistiken, 8 svag i konsten att värma och lifva, skall. då hafva de redröfliga tillfredställelsen. att fullkomligen utkylt oc dödat mitt bjertas Min Gud, jag vill nu icke me sjunga, jag vill icke täfla med någon af dessa nyuprp stigpa storheter, för hvilken pi pu ligger istoftet, för a! kanske ipom kort döma dem till stoft lika otacksamt oc hårdbjertadt som mig nu. Man tillåte mig endast att.an das! Min förmögenhet är äfven för ringa, for att ret de ötverblifvandes äregirighet. Hvad min mans slö serier lemnat öfrigt, återgaf jag, ställd i spetsen fö den franska operan i Paris, åt konsten. Af inkom sterna af mina konserter gaf jag mer än bälften: til de fattiga. Den landtegendom jag bebor och någr få tusen livres räntor, är allt hvad jag räddat af d millioner Europas hufvudstäder slösade på mig. Tilå mig, jag ber, att ähnu en liten tid få njuta en s anspråkslös förmögenhet och glädjen af min tillvaro. A jurnalernas vidräkningar finner jag, att en signor Kar Herlosson i Leipzig varit min sednaste mördare. Ej tysk sångerska; den jag förra sommaren hade det nö jet att emottaga i min enslighet, sjöngför mig e! tjusande sång på ert språk: Ob ich di be, fråg die sterne! Melodien öch orden, dem Ben öfversat