Aftonbladet – 1 februari 1844, sida 2

stockvirkskojor och arrendehemman på landet. Jag reste, än med diligens, än med forvagn, än till häst. Jag begagnade så väl de bättre som sämre ångbåtarna. Jag bivistade bröllop och barndop, såg de rikare församlade vid brunnsoch bad-ställen och de ringare vid landtliga fester. Jag var narvarande, då Ital blefvo hållna, egendomar försålda, och slafvar utbjudna till salu. Jag besökte ofta högsta domstolen och senaten, och var vittne till flera af den lagstif-tande maktens åtgärder. Framför allt vill jag dock nämna, att jag, i flera familjer, var emottagen, ej som en främling, utan som en dotter och syster. Mer än någon annan kan jag intyga den frid och de dygder, som herrska inom den husliga kretsen. Måtte: det icke anses ogrannlaga, om jag, af bjertats fullhet, någon gång vidrör så heliga ämnen. Det vore nästan omöjligt upprepa alla bekantskaper, jag under denna resa gjorde. Nästan hvarje jutmärktare personlighet inom politikens, vetenskapens och litteraturens verld skulle pryda min lista. Jag har vördade och älskade vänner af de mest motsatta politiska åsigter, och nästan af alla trosbekännelser, bland slaf-föreståndare och kolonister, bland hemmansbrukare, lagkarlar, professorer och prester. Jag reste ibland åtskilliga indianstammar och tillbragte flere veckor i södra provinserna, öfverallt omgifven af negrer. Sådane voro de källor, ur hvilka jag hade tillfälle hemta upplysningar. Angående min förmåga att uppfatta dem har jag endast få ord att säga. Man har trott, att den omständighet, att jag. är fruntimmer, i detta fall varit mig till hinder, liksom den, att man på förhand hört talas om mig. MHvarken i det ena eller andra kan jag instämma. Säkert är, alt jag, såsom fruntimmer, sett mer af det husliga lifvet, än någon resande af andra könet kunnat göra. Barnkammaren, det afskiljda arbetsrummet. köket äro förträffliga skolor för den, som vill studera ett folks. seder och vanor: hvad allmänna angelägenheter angår, så kan hvem som helst, man eller qvinna, hvilken endast har ett lifligt intresse för sådane saker, vinna alla dithörande upplysningar. Intet folk i verlden är mera öppet, tillitsfullt, tillgängligt, och derjemte i besittning af mer förmåga och bättre vilja, att meddela upplysningar, än amerikanarne, åtminstone efter hvad jag funnit. Aldrig frågade jag förgäfves, sällan behöfde jag fråga, så väl anade man hvad som kunde intressera mig. Jag skulle icke tro, att något förhållande, som jag öaskade känna, eller någon grundsats, som jag ville genomskåda, blef mig undanhållen, derföre att jag var fruntimmer. Hvad det andra inkastet angår, kan jag endast meddela min öfvertygelse, att jag och mina nya vänner funno den personliga bekantskapen så mycket angenämare än den vi ryktesvis inhemtat, att vi rätt snart glömde hvad vi på förhand visste om hvarandra. När jag besinnar den förtroliga öppenhet, hvarmed jag behandlades, skul!e det vara narraktigt förmoda, att några förutfattade tankar om min person länge bibehållit sig. Med sitt vanliga tycke för abstraktion, bar Miss Martineau ej heller kunnat underlåta att gruppera sina rese-iakttagelser under afdelningar, kapitel och rubriker; man finner alltså i denna förra del serskilda kapitel egnade åt Nordamerikanernas parlier, regeringsanstalter, politiska moral, åkerbruk. Men denna systematiska sträfvan gäller allenast om arbetets anläggning; vid utförandet har författarinnan lemnat samma obehindrade frihet åt sin lust att skildra naturscener, folkuppträden och karakterer, som åt sitt tycke för politiska reflexioner. Se här t. ex. en teckning af en trakt i Connecticut, der hon bivistade en folkfest: Connecticut-dalen är den bördigaste i Nya England, liksom det knappt är möjligt, att någon kan vara vackrare: den breda floden, klar som en sommar-himmel, flyter fram mellan ängar med de rikaste betesmarker och. gula sädesfält. Små skogsdungar erbjuda boskapen skydd emot sommarhettan: här och der ser man den framför alla andra träd herrliga amerikanska almen kasta sin breda, ogenomträngliga skugga öfver ängen. En bergskedja af omvexlande höjd och sluttning begränsar dalen, hvilken än drager sig tillsammans, än vidgar sig: till dessa berg har skogen dragit sig undan, den eviga skogen, hvilken man i Amerika öfverallt stöter på. Endast på ganska få ställen af slätt-landet förlorar man den ur sigte, och säkert är, att man alltid ser den med nöje. Lik en af paradisets grönskande murar,, omsluter den de stora södra och vestra flodernas område, och under vår färd genom de sydöstra staterna voro vi flera dagar alldeles omgifna af dess mörka grönska. I Michigan inträdde vi inom gränserna af dessa djupa skuggor, i New-York och Pennsylvanien foro vi utmed skogsbrynet, och i hela Nya England finner man urskogen såsom ram till hvarje tafla. Den blickar ner från bergstopparna och framtittar ur hvarje vinkel af den långa bergskedjan. För infödingen måste skogen i naturens stora målningsgalleri förefalla lika oumbärlig som bimmelen. För den resande Engelsmannen utgör den en välsignelse för sig sjelf; han betraktar den med ett ökadt och alltidnyfödt behag, likt det, hvarmed astronomen ser en nytänd stjerna gå förbi hans teleskop. Har man skogen nära, tröttnar man aldrig att söka skydd och skugga under dess herrliga hvalf; på större afstånd är blotta betraktandet af den utsökta färgblandningen en out-tömlig källa till förnöjelse. Under år och månader skall man drömma om de mossbeväxta gigantiska rötterna, den svartgröna tallen, den ljusletta björken med sin silfverstam, om den präktiga boken, med sin RR rr TR ESR RR ——A AA! —LLA