Aftonbladet – 1 februari 1844, sida 2

— ETT BEVIS PÅ ANDLIG HÄMND. En Schultheis dog i Neckartrakten. Han hade i lifstiden legat i tvist med socknens andlige, hvilket var lätt att förklara för dem som kände presten. I stället för att låta döden försona tvisten, ställde nu presten så till, att en predikant från grannskapet, som skulle hålla likpredikan, fick förfall, och att han sjelf måste hålla liktalet. Då han sålunda kunde ursäkta sig dermed att han icke var beredd på detta liktal, slog han upp handboken och uppläste den delen af det vanliga formuläret, som handlar om de fel, hvilka kunna möta en styresman i hans borgerliga och kyrkliga befattning, men utelemnade deremot den delen af formuläret, som handlar om det goda han kan uträtta, och fiat applicatio! sade amen! De häröfver missnöjda slägtingarne och sockenboarne klagade hos vederbörande autoritet, och den ovärdige herden blef dömd till några veckors suspension. — ÅBYSINSKA GIFTERMÅL. I Schoa blifva giftermålen vanligen afslutna på det sätt, att båda parterna förklara för vittnena: Vid konungens lif lofva vi att lefva lyckligt med hvarandra. Brudgummen uppvisar en åsna eller muläåsna, ett mynt, en sköld och en bundt pilar — bruden en skäppa hvete, något bomull och husgeråd. Beggederas tillhörigheter anses nu såsom parets gemensamma egendom och förblifva det tills oenighet uppstår. Trilvas makarne icke mera tillsammans, så skiljas de, och hvardera söker sig en annan bhälft. Detta är det vanliga sättet för äktenskapsförbindelser. Men stundom låter brudfolket äfven viga sig med kyrkliga ceremonier, och svära då vid konungens lif, att de taga hvarandra för lifstiden, för att troget hålla samman i nöd och lust, i sjukdom och helsa. Dessa äktenskap äro oupplösliga; men de förekomma sällan. De flesta föredraga lösare band. Dessa afrikaner, eburu christve, förkasta lik väl icke månggifte. Deras konung håller, jemte sir gemål, icke mindre än fembundrade frillor