Aftonbladet – 1 februari 1844, sida 2

Med värdigbet svarade den åldrige: Min hög: berre! Edert anbud är mig en ära, sådan inger af mina ättefäder haft att berömma sig af, och mitt åttioåriga Hf tillhörer nu blott mitt hus glorrika åminnelse. Jag helgar all tid och möd: åt de skrifter, som skola förvara dennä åt efterverlden. Döm nu sjelf, hvilken lycka ni erbjuder mig, och huru denna öfverträffar mina djerfvaste drömmar. Men ni måste ock veta, att jag afstått från all faderlig mak? öfver min dotter, i hvilken en anda innebor, höjd öfver all mensklig vishet och sådan ingen af de i grafven liggande Todtensteinarne förut har ägt. En daglig erfa renhet öfvertygar mig, huru ovilkorligt hon skådar in i framtiden. Hon skyddar mig för olycks bändelser, bevarar mig för skada, hon bringar mi hvad jag behöfver, innan jag det begär, månger eång vet jag icke sjelf, att jag skall behöfva det Äfven er ankomst bar bon förutsett och bered allt, utan alt säga mig ett ord. Hon kände er utan att någonsin bafva sett er, derom vittna bägaren, en af edra förfäders hedersskänk., — — Piötsligen gjorde han ett uppebåll, böjde efter. sinnande sitt silfverhufvud, derefter fortfor han Ja, om jag rätt förstått Kamilla, så kan jag bennes namn svara er Jal Äfven edra önskningar har bon förutsett och bejakat, innan n byste dem. Diademet af smaragder och diaman. ter, äfvensom rubingördeln bafva sedan urgaml: iider tjenat vårt hus döttrar till brudsmycken. Herr Theobald bade glädjetårar i ögonen. Prin sen kastade sig till hans bröst. Jag vissten, ut ropade ban, att hon är min! Jag kunde för vifla på derna jords fasthet och hbimlahvalfvet: lerofvap. a (Forts. följer.)