Aftonbladet – 30 januari 1844, sida 2

stot del af de personer sjelfva, hvilka besöka och älska krogen. De erkänna öppet sin olycklize böjelse för kroglifvet och sin oförmåga att bekämpa sina oordentliga vanor, sedan de inträdt på krogen, men de förklara tillika, att om de! för dem blefve möjligt att få god mat till billigt pris på ställen, der den förledande flaskan icke funnes, så anse de ej otroligt att deras böjelse för bränvinet småningom kunde försvinna, men deremot säkert, att de i så fall många dagar utan ringaste saknad skulle umbära denna dryck. Afven drinkaren har sina ljusa ögonblick, då förnuftets röst höres. Han lofvar då uppriktig att framdeles lefva nyktert. Han ingår till näst2 måltid på krogen med fast föresatts att icke smaka bränvin, ty han vet att när första perlan är tagen, blir det ej möligt att afbålla sig från flera Han begär tyst och något förlägen sin mat sam låtsar glömma aptitsupen; men krögerskan ha bättre minne och kamraterne lemna honom ingen fred. Månne ej flera af oss i så kalladt bättre säll skap varit utsatte för sarcasmer då vi ville läggs bort aptitsupen? A jo visserligen! — Sådant va icke så sällsynt för några år tillbaka, fastän mar numera utan anmärkning der får följa sin smak sedan de icke supandes antal ofta befinnes lik: stort som de supandes. Ganska många bildade unga män saknade imed: lertid styrka till öppet erkännande att de af princip bortlagt bränvinsbruket. Huru kunne vi vä då vänta, att en stackars arbetskarl, utan förmå: ga att argumentera och sjelf inneriigen begifver på bränvin, skall vid känslan af den för honor behagliga finkelångan på en gång förmå bekämp: ezen böjelse, krögerskans stickord och kamrater: mustiga skämt? Sedan vi öfverenskommit derom, att krogvä sendel måste erganiseras på något annat sätt så återstår, att tillse, huru detta låter verkställ: sig utan att skada krogarnes närvarande egare Det blir måhända lättare än man föreställt sig. Krögare förklara allmänt att de på maten ic ke vinna något; och vi vilja tro dem på sin ord. Det vore sålede3 för dem en fördel att blif va befriade från skyldigheten att hålla mat. Den na fördel unna vi dem så mycket häldre son en stor del af Stockholms krogar innehafves a obemedlade personer, hvilka sakna erforderlig kapital för att i tid inköpa förlager till en störr mathållning — en rörelse som fordrar vida högr grad af omtanka, skicklighet, ordningssinne, pro pret och beräkning, än den enkla mera vinst gifvande rörelsen, att inköpa en ankare eller et fat bränvin, aftappa det på flaskor och derefte med 400 procents förtienst utminutera detsam ma i glaseller bleckmått. Följande den grundsatsen, att man icke bö vilja annat än det som är möjligt, torde det ut tryckligen böra förklaras, att reformen i krogvä sendet icke afser påläggande af något slags tvån. på menniskors fria vilja, utan tvertom, att un danrödja ett hittills existerande tvång. Man äm. nar således ingalunda söka tvinga till nykterhe den, som nödvändigt vill supa. Må han frit följa sin olyckliga böjelse, intilldess förnuftsskä förmå verka på honom! Men det är deremo vår pligt att skydda de individer, rvilka antin gen ej ännu fått eller ock sjelfve önska frigör sig från böjelsen för bränvin, mot det tvång al supa, som blifvit dem hittills pålegdt af bruke på krogarne. Vi vete ganska väl, att allmänn brukets makt ofta är starkare än sjelfva lagens och det är derföre nödvändigt att öppna en fri stad åt alla dem, för hvilka detta bruk är elle framdeles kan blifva förhatligt, på det de nyktra icke mindre än de supige, må ega tillfälle at fritt och obehindradt följa sin böjelse. Underlåte detta, så gör samhället sig skyldigt till förebråelser att hafva understödt vanarten och öfverlemna den ännu dygdige eller vacklande till pris åt Ja stens despotiska maktutöfning. En reform, byggd på denna liberala grundsat och föreskrifven af förnuft, mensklighet och sam hällspligt, bör ej blifva svår att utföra, helst de icke stöter några intressen eller ingriper i fol kets vanor. Krögaren får behålla sin bästa kun — drinkaren, samt befrias från den besvärlig pålagan att bålla mat, och kan således inrätt sis uteslutande för det som medför mindre be svär och derjewmte gifver större vinst. Drinkare får tillfälle att fortfarande följa sina kära vanor intill dess han möjligen kan finna för godt at ombyta dem. Den nyktre får ostörd intaga sin måltider, utan att besväras af osnygghet, brän vinsångor, oanständigt tal eller uppmaningar at mot sin vilja supa. Unga personer finna då Imera någon ursäkt för besök på krogen, hvilk kunna bestämdt förbjudas dem. Den sanna välgörenheten kan då utöfvas p ett för gifvaren mera tillfredsställande och mo!