Aftonbladet – 30 januari 1844, sida 2

Örnar lära om den herrskande evigheten, och dermed löser alla vår förgängliga dödlighets tusenfaldigt hopade motsägelser. — Hvad har jag i dag gjort att förtjena min lycka? Hvad gjorde mig värd en stor konungs nåd? — Jag har ej förrättat något wälsignelsens verk, utan blott fulländat en gammal tusenårig förbannelse. Med min undergålva var jag blott det blinda verktyget för en högre skickelse. — Visserligen handlade jag klokt och vist samt kom dina läkare på skam, men dina läkare hade åter rätt, att ingen menniska kunde så länge vara vid lif under grus och stoft. Men denne kunde det. — Dina läkare hade rätt, och dödande voro hans sår — men för denne allena voro de det iecke.Och kunde, såsom du befallt, bödelns hand lykta hans lif; skulle han lika öfversvinneligt välsigna denna hand, som han vansinnig förbannade sin läkare och hjelpare. Ja, min konung, med örten, som för döden är växt, har jag blott förlängt hans lif, den evigt vandrande, den evigt botgörande Ahasveros! Så heter det under, som jag förrättat. Här slöt herr Berthold sin berättelse, och en bifallande tystnad gaf det gypnande intryck tillkänna, som den gjort bland de förnäma åhörarne. Hvad mig beträffar,, tillade jag för min nådige berre, så ville jag önska, att icke hafva vållat eder ledsnad. Prins Henrik försäkrade, att han aldrig förnummit en lärorikare och underbarare tilldragelse; han tviflade blott på densammas sannolikhet och trovärd:ghet. Väl möjligt,, sade jag, att vissa med Todtensteinarne nära befryndade familjer bafva rätt, då