Aftonbladet – 29 januari 1844, sida 2

ur dem. De hålla luften så ren. Skulie man tro, att fjorton personer, trångt som det är, hafva här tillbringat natten? Jag andas så lätt, jag känner mig så styrkt och väl: alla barnen äro muntrare än någonsin, och det har aldrig fallit mig här så väl till lags., Vid åsynen af den stora örthopen gaf jag upp ett glädjeskri, ty sannerligen trodde jag mig redan blott hafva drömt. Hvad är det åt dig?) frågade min hustru. Vet jag det sjelf?? Eller vet jag besvara en af dina frågor, huru jag kommit hit, huru jag öppnat regeln? Den ande, med hvilken jag gick ifrån dig, har förflyttat mig hit med lifslefvande lif. Vi hbafva ock redan haft besök, fortfor min bustru. Jag ville icke väcka dig, efter du so! så ljuft. Den gamla Sabina var här. Hennes far var död. Han dog straxt efter midnatten. Nu har väl den gamla Sabina sluppit en tung börda; den barnsliga gubben gaf henne mycket att skaffa, men hon hade honom kär, och han är så stilla afsomnad; en suck, och han var död, innan han sjelf visste deraf. Den stackars gamla Sabina! nu har hon ingen menniska i verlden, som är henne skyld. Och icke en gång klaga kan hon; hvem aktar en gammal tiggerskas tårar? Man räcker henne en almosa, och hon måste gå vidare. Derföre had2 hon kommit till oss. Af oss har hon aldrig bekommit det bittersta, och hon vill ej heller framdeles annat, än här gråta ut och klaga ut, ty man kan ju icke helt och hållet i ensamheten svälja ner sin smärta. Så hade jag då ett vittnesbörd och en underpant på trovärdigheten af min syn, och mitt beslut stod fast, att bergfast bygga uppå hvarje ord af min bleka fadder. Väl den, som hörer denna rådgifvare! — Till min : hustru sade jag: den stackars gamla. Sabina! Vi måste draga försorg om henne! hon har älskat sin fader och ingen kärlek blilver obelönad!