Aftonbladet – 29 januari 1844, sida 1

nn VV MN NN Huru trångt är rummet, på hvilket man i det korta dagsljuset så rastlöst sträfvar och ängslar sig, hvarest städse en natt följer, stor och: betydelsefull som denna. Lönar det väl mödan, att så utan rast och ro irra omkring på denna smala jordskorpa, då man hvilar så stilla och -roligt derunder ?) ä Tiden förrinner!, dånade det ur griften. Här är jagl ropade jag och störtade ner. i densamma. : ij Benranglet stötte med lian på marken, och ett djupt, djupt schakt öppnade sig. Med den venstra armen fattade ban omkring mig, och plötsligt; foro vi ned i djupet, så att det blixtsnabba fallet och den iskalla omfamningen snart beröfvade mig sansen, ägo Jag vaknade och befann mig i en hög,.undersamt Bildad pelarsal. Pelarne utgjordes af jätteskeletter från en urtid, hvaraf ingå spår äro. komna till oss, Okända djuroch fågelben, sällsamma fiskknotor och deremellan sirliga barnskeletter bildade, sinnrikt hopflätade, postamenter, kapiteler, gesimser och infattningar. — Emellan pelarne sträckte sig breda gångar i omätliga djup, -och öfver hvarje båge flätade tvenne: skeletter sina knotiga fingrar, den andra torra utsträckta armen pekade med spetsigt finger wåt gångarna. — Detta allt glänste i ett bländande ljus, men ingenstädes var ett ljus eller lampa i sigte, och ljuset smög! sig så tätt utmed alla föremål, att ingenstädes någon skugga föll. Kring de snöhvita bleka skeletten slingrade sig en murgrönartad växt med stänsånde; yppiga och dunke!gröna blad. Den virade sig kring pelarne, ktönte skallarne med full: kransar och hängde i gitlander ner ifrån hvallven. ! An tycktes ett djurhufvud utspy dem, är slingrade de:sig genom ögönhilor och. refben Alven stjelkarne voro af frisk, saftig grönska, och ingenstädes varsnades blommor och knoppar. Mer bladen utbredde en stark och behäglig lukt, hvilken jag med hänryckning inandades. När jag när