Aftonbladet – 27 januari 1844, sida 2

tidningens referent kunnat utreda i hvad egenskap. Herr borgmästaren lärer likväl förklarat, att fattigvårdsdirektionen funnit Lind oklanderlig i afseende på den försnillning, för hvilken aktor honom tilltalat; men det vill synas, som aktor och rätten icke trott borgmästarens utsago. AÅAtminstone berättas att målet blifvit uppskjutet, för anskaffande af bevis, således åtalet fortsatt. RÅD TILL SVENSKA BIET, ATT ICKE GIFVA O) ANLEDNING TILL RÅN PÅ GATORNA. Älven i denna dags Sv. Bi läser man en afhandling (som vanligt, af en insändare,) om de berömda Halländska kyrkohemmanen och det mindre berömda beslutet, angående dem. Såsom denn? nye Insändare icke slutat, och det väl kan vara troligt, att ännu fler af samma slag anses behöfva marchera upp på linien, så håller Aftonbladet för ändamålsenligast att spara den totala vederläggningen, tills man njutit fördelen af att hafva hört insändarne allesammans, enär man eljest skulle nödgas uttrötta läsaren genom upprepande, emot hvar och en särskildt, af ungefär detsamma i sak, då insändarne sjelfva, åtminstone hittills, icke visat sig hafva annat än ett och detsamma att i ämnet förtälja. Ett ord må likväl under tiden fällas. I en ganska pompös, af ärlighet och nit uppfylld inledving ondgöres insändaren på Tidningarne. I deras fördömelse borde väl också Svenska Biet inneslutas, som icke länge sedan, nemligen före den åvägabragta tumningen, hade vågat kompromettera sig och äfventyra sin existens genom att uttala -ett, med afseende på dess ställning eftertryckligt, ogillande af den vägrade undersökningen om de Halländska kyrkohemmanen. Men detta må dock vara: Sv. Biet har sedermera genom sina alldra rätt-trognaste insändare framkommit med ett så fullständigt Pater peccavi, att det förmodligen härmed också anser sig fullkomligen kunna säga: Salvavi animam meam. Men hör vidare! Huru kommer det sig till, att insändaren helt och, hållet förgäter, emot hvilka det egentligen är, som han har att uttömma sin vredes skålar? Icke är det i första rummet emot det stackars Aftonbladet och Dagl. Allehanda; utan emot — — Rikets Ständer!Ty det är Ständerna, som förnyade gånger anhållit om, att laglig undersökning vid Domstol rörande dessa hemman måtte företagas. Och AB. och DA. hafva ingenting annat gjort, än påmint om Ständernas begäran, berättat förloppet dermed, och omtalat Ständernas skäl för saken. Dernäst är det emot alla de Embetsverk, hvilka tillstyrkt bifall på -Ständernas framställning, som insändarens utfall riktar sig. Hvilken ryslig bragd har han härmed icke be: gått! Han bar vågat i allmänna opinionen nedsätta Landshöfdingeembetet, Konsislorium, Kammarkollegium och till en icke ringa del sjelfv: Justitiekansleren! Må han lägga detta på hjertat. Sv. Biet, som så väl vet, att rån på gatorna, mord, stölder, inbrott, skorstenseld och allt ondt har sin rot i det förringande af embetsmäns värdighet, hvarom publiken till sin skada får läsa i tidningarne, nä dessa embetsmän begå några misstag eler fel borde icke sjelf göra sig saker till ett dylikt dåd. Skulle det nu befinna sig så, att de ofvannämde embetsverken här icke begått elt misstag, så äl deras vansvärtande, genom Biets försorg så myckel betänkligare. Det enda Biet häremot skulle kunna genmäla, blir väl, att det icke anser sig så allmänt läst, att dess angrepp mot embetsmännen och verken uträttar betydlig skada. Hvem ve! ändock? Händelsen kan ju göra, att någon landshöfding, ledamot af Kammarverket eller annar Biets bolagsman, i förargelsen öfver att se sig och sina likar så illa behandlade i Biet, kastar ifrår sig hela denna nummer (kanske en hel aktiel) som på detta sätt skulle kunna komma uti verlden — och sätta ett helt folk i rörelse, eld och lågal Vi tro det icke vara rådligt för! kammarråder eller landshöfdingar att hädanefter gå pi gatorna, så länge. gäsningen varar efter denna oerhörda bisak. Afven justitie-kansleren bedje v måtte hålla sig hemma.