Aftonbladet – 26 januari 1844, sida 3

blott förvärra den olyckliges börda. Men för liten religiösite gifver menniskan olyckligt bog styrka att sönderslita det Broderliga sambandet, i hvilket vi efter Guds förestafvande borde lefva, och i sådana tomma tankar säger ett vittne ofta nog mer och mycket hvad det intet sedt, för att bjelpa vännen lägga större tyngd på ödets offer af lifvets törniga stigar. Store Monark och milde Konung haf i detta mål ett menskligt medlidande, som alltid varit förenadt med eders Kongl. Mej:ts segrande spira, och döm som menniskan vill blifva dömd igen. Jag är icke nog olycklig att blifva genom lidandet dömd mitt lif förlustig, ty det tillhör icke mig ensam, jag är maka och fader för sju barn, som i nödens och behofvets hemvist täres af saknad och näres af allmosors hårdätna bröd, och som genom mitt -boriröfvande lefver i saknad af allt som menniskan finner nödvändigast i lifvets trånga vägar. Milde Konung, upptag ej brottsligheten i stränghetens lagar, ty menniskan är svag och lätt att falla, stunder gilvas af lifvet, då ödets oundvikliga dag är inne och lyckan såg sin sista minut, och tryckt under namnlösa qval och sorger ligger nu en medmenniska för eders Kongl. Maj:ts nådefulla thron och ber om förskoning af mitt ådömda straff. Och om det efter denna hårda lagskipning som synes, må förvandles så, att jag ännu en gång må i frihetens armar, få som make och far omarma nöden och fattigdomen, som åt mig blef af lifvets herre beskärdt, och må jag i Bojans hem förvänta ett nådefullt svar från eders Kongl. Moj:t, då mia tacisamhet alltid skall emslöja den svenska Kopungatronen, Med cen undersåtlig vördnad och i djupaste ödmjuk bet tecknar en olycklig fånge Carl Pettersson Larm. f. d. fältjägare. SmmE—— V—