Aftonbladet – 26 januari 1844, sida 3

e EP KE TF RRIN mm IiIåi nr rk mr — -— issn nvarest Larm ännu uppehöll sig, och förebrädde honom, alt ban, som förut uppfört sig beskedligt, nu förde ett sådant ogudaktigt lefverne, dertill Larm svarade: Tig du...! hvarvid Maja, fruktande misshaadling, åter utgick på gården. Larm hade Vid tillfället yttrat, att Albert skulle med knif skurit Larm i tummen, rispat honom å balsen samt derefter till en vrå af stufvan bortkastat knifven, men dessa uppgifter hade befunnitssanningslösa, ithy at några sår vid de uppgifne ställena å Larm ej kunnat skönjas eller någon knif i den utvisade stufvuvrån igenfinnas. I anledning af Jan Anderssons till Larm och Lök framstälda förebråelser för deras våldsamina framfart emot Albert, bade Larm bedt om ursäkt derför, under yttrande tillika, att Albert gjort Larm så mycken förtret, att Larm ej kunnat afhålla sig ifrån hans tuktande. Med anledning af det förhållande, att såret å Alnerts ha!s varit på högra sidan befintligt, och således, då han, på sält viltnesmålen föranledde, bliivit framifrån anfallen, blessyren troligen honom. tilldelats med den anfallandes venstra hand, intygade åtskilliga vittnen, att Larm, efter hvad i orten berättades, vore versterhändt, att han vid måltiderna begagnat venstra handen, och att han erkänt sig vara vensterhändt alltifrån barndomen. . Inför Häradsrätten ville Larm icke medgifva, att han vore vensterbändt, likasom han förnekade, att han vid ifrågavarande tillfälle begagnat eller ens haft någon knif. Lök sade sig icke i vidsträcktare måtto lår förk!arade Häradsrätten de under ransaknicgen förgått, än att han: tilldelat Albert några piskrapp. Evär Larm omöjligt kunnat förmås att erkänna sin brottslighet, har ransaknizgen blifvit temligen vidlyftig. Larm bercdde sig under tiden tillfälle att rymma, men ertappades lyckligtvis åter. En gång blef målet af Häradsrätten afgjordt, men af Hofrättem återförvisadt. Genom slutligt utslag den 23 Aug. sist. iolupne omständigheter, fastän innefattande till vissbet gränsande liknelser, att Larm tillfogat Albert det sår, hvilket, enligt provincialläkarens embetsbetyg, varit en ovilkorlig orsak till Alberts död, likval, emot Larms enständiga nekande, icke utgöra full bevisning derom; hvadan Häradsrätten, under åberopande af 47 kap. 32 Rättegångsbalken, lemnade saken, i hvad den Larm rörde, till framtiden, då den kunde uppenbar varda. Fastän någon anledning emot Lök icke förekommit, att han tillfogat ÅAibert förut omförmälde sår å halsen, likväl, enär Lök inför Rätten frivilligt erkänt sig bafva Albert vid tillfället annorledes våldfört, och derigenom ansåges hafva försvårat hans lidande och till döden medve:kat, dömdes Lök att utgifva half mansbot med 50 Rår Rko, eller, vid bristande tillgång till dessa böter, undergå 14 daga:s tängelse vid vatten och bröd, samt derefter enskildt skriftas och aflösas. Svea horrätt fastställde häradsrättens utslag i hved detsamma Lök rörde, men pröfvade rättvist döma Larm alt mista lifvet genom halshuggning. Ifrån detta besiut voro herr hofrättsrådet Lönnrot och v. häradshödingeå Montelius skiljaktige. Häradshöfdingen Montelius yttrade: Hvyad under ransakningen emot Carl Persson Larm förekommer, anser jag väl innefatta mera än halft bevis, att han tillfogat sin broder Sven Gustaf Albert det sår i halsen, hvaraf, enligt vederbörande läkares intyg, Alberts kort derefter ieträffade död blifvit en ovilkorlig faljd, men då Larm till gerningen enständigt nekat, finner jag, jemlikt 47 kap. 32 rättegångsbalken och Kongl. förordnipgen den 20 Januari 1779, att Larm nu icke kan för gerningen saker dömes, utan att saken bör lemnas till framtiden, då den kan uppenbar varda; dock som, efter mitt omdöme Larm är i det närmaste öfvertygad om ifrågavarande grofva brott, hvarom efter all anledning undergådt finnes icke en enda mening af mitt försvars ytterligare upplysving kan meddelas af de flera personer, som rär diåpet skedde voro tillstädes, men hitiotills ej kunvat i målet höras; och det, i följd at hvad emot: Larm i örigt förekommit, imedlertid blefve för allmänna säkerheten vådligt, om han å fri fot försattes, anser jag det böra till Kongl. Maj:t i underdånighet hemställas, om ice Larm må insättas å södra korrektiovsinrättvingen här i staden, för att derstädes, i enskildt rum förvarad, af vederbörande presterskap till bekännelse förmanas. I öfrige delar af målet är jag med pluraliteten ense. — Hr hofrättsrådet Lösnrot instämde uti den af vy. häradshöfdingen Montelius yttrade mening, utom hvad angick den föreslagna hemställan om Larms insättande å korrektionsimätlningen, för att förmanas till bekännelse, i hvilken hemställan hr hofrättsrädet för sin del ansåg sig icke ega skäl deltaga: Målet är nu Kongl. Mats pröfoing underställdt. Faltjägaren Lerms underdåniga besvärsoch böneskrift törd3, för framställniogssättets skull, förtjena-att läsas. Den her följande !ydelse: Stormäktigste allernådigste Konug! I djupaste ödmjukhet vågar en af ödets olyckliga offer för eders Kongl. Mej:t och den syenska Konungatronen framlemna, enligt härhos följande utstag afl Kozsgl. Maj:ts rikets Svea hofrätt afkunnade dom öfver mig, som af häradshöfdingen Cron, enligt häradsrältens protokoller åt Kongl. hofrätten till pröfning öfverlemnadt mäl — må jag blifva förunnad, då even den ringaste kan få för eders Möj:ts menskliga! granskning förebära sina sanvicgseniiga förklaranden i nämnde mål, som ty värr vid underdomstolarne så sällan. bli ver ijakttaget, vad den olycklige tilltalade har sig till besvär och vederlåggaing af vittneus öfverdrifna tal att afgifva, Under den länga ransakning jag tillgodonjutände indragit, icke ehuru min ödmjuka begären blef jäg tillställd häradsrättens öfver mig fördel protokeller, för att hos Kongl. hofrätten få min sak i öppea dag ställd och med sanning förenad, utan ble! på blotta målets protokoller, der icke någon enda för-varsmening blifvit infört, och på sådant sätt blir en! gransknings Domstol förd på andra meningar än sanningen stadgar, och slutligen blir genom missledning nödsakad att fälla sipa afdömanden efter de framställningar som ett protokoll efter stränghetens ofta nog sanningens åsidosättande förestafvar. Men i stöd at den svenska rättvisan och dess nådiga beskyddare, hoppas jag att rättvisans skarpa ögou må här se sa ken på en ömmare sida och medlidsamheten hafva i detta mål, der vittnen, som burit elakhetens mautel, sig till för mycket vetande öfvertalt låtit, som jag i ödmjukhet skall bevisa af följande: Ett i målet hördt vittne, pigan Maija Christoffersdotter, som sedan länge ransakningen fortfarit, och tillförze icke i målet egt någon kännedom, har på sin salighetsed mig till last för rätten till vittnesmäl in