Aftonbladet – 26 januari 1844, sida 2

iiga barn! Du må utan fruktan uthärda denn: evighetens budbärares förskräckliga närhet. Emo dig skall ingen anklagare uppstå. Ännu anar dt intet om den measkliga sjellfviskheten och för derfvet, du har ännu icke läppjat på denna jor dens förgänglighet och sagt: den smakar ljuflig — Salige äro de fattigel Väl er, som på oför tröttade skuldror bären utan knot hvardagslifvet tunga börda! Vederqvickende och lifvande skal simmelens nåd falla öfver eder, som daggen p törstande fålt. — Men jag — jeg — och hu vred händerna, tvenne stora tårar gledo utiö hans kinder. — Jag står i denna cländets äre vördiga koja som syndare: som stor syndare mid emot armodet, oskulden, döden! Men välsignel sen, som jag förer med mig, och hvilken en Gu förde från himmelen, helgande en syndig verld är så evig och oförstörlig, att-de ovärdigaste hän der utdela den verksam; och den gudlösaste, be drägligaste mun uttalar den saliggörande. Viljer j i ödmjukhet mottaga den, då jag nu meddela detta barn den heliga döpelsens nåd? Ett högtidligt ögonblick inträdde. Kyrkoher den var sjelf djupt skakad, jag kände mina ögor våta, och min bustru ledsagade med snyftninga hvarje eftertryckligt eller innerligt uttaladt ord Och dopbarnet såg stilla med stora ögon än pi kyrkoherden, än på sin fadder, och öimjuk, mer vördnad bjudande, stod Döden. — Det var et såtefulli skådespel: — det ovetande unga lifve emottog dopet i den vise, gamle Dödens armar Den beliga handlingen var fulländad, och dei bleka -faddern lade dibarnet vid moderns bröst Tag här ert barn, sade ban, till dess jag kom: mer och fordrar det åter, ty dess bestämmelse här nere är kort. Och kommer jag bittida så knota icke, ty det gifves väsenden, som är värdiga att snart blifva undanryckta denna verl dens korta fröjder och orena lustar. Men han namn är Eutbanasius, och det är ju bruket, at efter några år skicka det vackra, välartade bar net till guffadren, som tager sig det an.n Ske Guds viljal sade min hustru och tryckt barnet till sitt bröst. Jag närmade mig kyrko herden för att lemna honom doputskylderna, hvil ka jag sparet in i min fattigdom och bevarat soz