Aftonbladet – 26 januari 1844, sida 2

splittringar, konflikter eller rupturer,, hvari han emellanåt försatt sig med alla, med hvilka han baft någon beröring, är imedlertid obestridligt, och vi tage oss friheten bedja grefven lägga banden på hjertat, undersöka sig sjelf och svara om han verkligen kan vara blind derför, att orsaken merändels varit den vi nu omnämnt? Imedlertid konsidereras icke alla de nu nämnda omständigheterna så noga af den stora allmänbeten. Den ömtålighet och. det begär att väga allt så att säga med juridisk gullvigt, som röjer sig hos grefven och bos honom utan tvifvel utgår från ett starkt sinne för formers iakttsgande, bedömes af mången rätt och slätt såsom en böjelse för krångel, visserligen orättvist, då han är både human och rättsinnad. : Denna opinion har äfven till någon del underbållits genom grefvens sätt att gå tillväga på den politiska banan, der ban ganska ofta genom sin vidlyftighet och sitt begär att göra allting litet mera konstigt och fint än det i sig-sjelf behöfver vara, invecklat sig i åtskilli a svårigheter, som merändels slutat dermed, att grefven sjelf blifvit dupe. Äfven detta bör ej missförstås. Ibl.nd grefvens anföranden på riddarhuset finnas några som varit skriftligt affattade, hvilka utmärka sig genom både en elektriserande värme i känslan, styrka i bevisning och en ingalunda vantig stilistisk förtjenst; men ganska ofta, och i synnerhet då ban yttrar, sig muntligen, sker det med en omständligbet, hviften löper så ut på bredden i en mängd fina distinktioner och doktrinära ana!yser, att den åhörande församlingen har ganska svårt att ptaga fatt pin det egentliga i saken, eller hvad som utgör der langen Reden kurzer Sinn, och derföre tröttas. Vi påstå ingalunda derföre, att hvad grefven yttrar, någonsin är meningslöst eller saknar logiskt sammanhang emellan 1e serskilda satserne; tvärtom står ban i detta sende visserligen framför mängden af riddarhusets ledamöter: men det förefeller oss alltid såsom ett mindre lyckligt tecken till en talares förmåa alt verka på sitt auditorium, om detta af hans föredrag erbåller det intrycket såsom det hufvudsakliga, att det är tråkigt, eller om det någon vång händer, då ban anmäler sig i en vigtigare sarahällsfiåga, att den ene åhöraren säger till den andre: ja sål nu skall den tala; då kunne vi gå vår väg så länge. Öfverbufvud är denna omständighet af mera betydenhet än grefve Frölich kanske besinnat. Hvarje framställning måste lämpa sig icke blott efter ämnet, utan äfven efter tiden då den göres och den publik, för hvilken den göres. En sak är att tala från kathedern vid ett universitet, en annan alt skrifva för den stora allmänheten eller yttra sig i en lagstiftande församling. I det sednare fallet skulle den talare snart biifva öfvergifven, som ville, för att riktigt uppstiga till principerna, föreläsa äfven de grundligaste kapitel af den Hegelska filosofien. Sjeltva konsten att genom det populära i föredraget få allmänheten att höra på eller läsa bvad man har att säga, är bär af en ganska stor vigt, emedan den utgör sjelfva medlet, förutan hvilket åsigterpa och argumenterna förlora större deten af den verkan de genom sitt inre värde möjligen kunna hafva. Det är deriöre alldeles icke beller sagdt, att man behöfver äga någon egentlig vältalighet ör att yttra sig såsom riksdageman, eller någon utorsordentlig stilistisk skriftställaretslang för att arbeta i en tidning eller tidskrift; ty i sådant fall skulle naturligtvis blott ganska få kunna våga sig på försöket; men man bör åtminstone icke vara likgiltig för läsarens eller åhörarens tålamod, och pröfva detta för mycket med ett onödigt ordföde eller omvägar 1 argumentaticnen der dessa icke behöfvas. Ait ordna tankarna så, att det väsendtliga som man ämnar söga framträder i förgrunden så mycket som möjligt, kan. visserligen stundom kosta någon möde, men det belönar sig också ostridigt genom åstadkommande af ett större intryck, och det blir, i. vår tanke, alltid mera tillfredsställande, om åhöraren erkänner att framställningen varit sann och bevisande, än om den varit än så ståtlig, men uttönjd och efterlemnande intet egentligt resultat, som kan med lätthet fasthållas; så att förmågan att tala eller skrifva långt i alla höndelser blir, med afseende på ändamålet, af underordnad egenskap. Skola vi tillåta o:s ännu endast en kort erinran? På sista sidan af brochyren underrättar grefven dem af sina adeliga blodsfrönder, som icke nveta det förut, att ett stort, hittills föga begagonadt och nästan ofruktbart liggande kapital af förfäders stora minnen är nedlagdt och utbredt vöfver hela vestra Europa, derpå den nu lefvanFISEN