Aftonbladet – 26 januari 1844, sida 2

sig overksamt och låta de öfriga stånden afgöra saken käst de tilltro sig, hvarefter det allinänna tänkesättet hos folket får afgilva det slutliga utslaget. Har Grefven hört något annat, så synes det vara hans ovilkorliga skyldighet, både mot det allmänna, hvars rätt han här stigit fram att bevaka, och mot de personer, hvilka hans halfqvädna visa på ett ganska betånkligt sätt komprometterat, att antingen säga b, då han sagt a och uttala hvaruti den der planen består eler ock erkänna, att hans egen framställning varit lika förflugen som pratet; ty en ball angifvelse är af allt det sämsta. Vi sluta härmed amärkningarna mot Grefve Frölichs brochyr, för att icke genom en alltför stor vidlyftighet trötta läsaren, men kunna icke underlåta, att iman vi taga helt och hållet afsked af densamma, yttra några ord till och om Hr Grefven sjelf såsom offentlig person, dels emedan han gifvit oss en naturlig anledning och rättighet dertill genom det colloquium fa:niliare, som -han å sin sida inför allmärheten bållit med Aftonbladets förläggare, dels också på grund af den här ofvan sednast vidrörda omständigheten. Om Hr Grefvens diatrib emot Aftonbiadets förläggare alltigenom innehåller den förunderligaste blandning af i grunden vänskapliga tänkesätt och en tillfällig bitterhet, så skole vi, under ett öppet uttalande at vår öfvertygelse angående Hr Grefven, söka att å vår sida bibebålla de förra och undvika den sednare. Hvar och en, som närmare känner grefve Frö lich, skail instämma deri, att hos honom finnes, om vi så få säga, en dubbel natur. Ingen kan vara mera firdig än vi, att göra full rättvisa åt Grefvens grundsatser och bjertelag. Rättskaffens till sina tänkesätt, förenar ban härmed en hfiiz känsla för det ädla och sköna, som med hans sangviniska temperament lätt uppdrifves ända till entbusiasm, samt utan allt tvifvel en varm önskan att gagna sina modmenniskor och sitt foster!:and. Fullgoda offentliga vittnesbörd för denna önskan kunna hemtas, så väl ifrån havs arbete om Rätt och Reform, ifall man gör sig mödan att mer uppmärksamhet genomläsa det-amma, och ifrån åtskilliga af hans yttranden vid riksdagarne, som ifrån den fransyska brochyr ban utpifvit under sin utländska resa; och sjelfva hans kommunikationer med General peace society hafva visserligen icke utgått från något annat motiv, hvilket det endast beror af honom sjelf att kunna bevisa. Härjemte måste men tille känna honom en ingalunda obetydande beäsenbet och kuvskaper, särdeles i stats-filosofiska och stats-ekonomiska ämnen, samt utom allt detta en ganska ovanlig energi och drift i det praktiska lifvet. Och likväl: oaktadt detta förekomma tvänne omständigheter, som fördunkla mycket af allt detta och tillintetgöra frukten deraf: omständigheter, hvilkas sennivg grefve Frötich omöjligen har kunnåt dölja för sig sjelf, lika Jitet som de äro obekanta för andra: den ena, att den stora allmänheten, eller alla de, som icke tillhöra hans närmaste bekanta, äro långt ifrån att tilltro bonom alla dessa egenskaper, hvarföre ban ofta är i fara att blifva misskänd; och den andra. som härmed kar ett visst sammanbang, att har ganska ofta misslyckas i sica goda afsigter. Huru nu förklara sådana, hvarandra motsägande förbållanden? Vi bekänne oss oförmögne att lemna en sådan förklaring fult nöjaktig, ty dertill fordras måbända ett djupare psykologiskt studium, än vi haft tillfälle göra i afseende på Hr G:etvens personlighet; men det förefaller oss likväl, som om orsaken egentligen låge deri, att ban jemte ägandet af de nyssnämnde ädla och vackra egenskaperna tillika är behäftad med ett eget slags juristnatur, om vi så få säga, nemligen af den sorten, som yttrar sig i ep oemotståndlig böjelse att i alltng gå tillväsa med en viss diplomatisk taktik, bestående ) användandet af finheter, hårklyflverier och om vägar, äfven der dessa icke behöfvas, samt dertill en stor retlighet eller ömtålighet. Det är något sanska märkvärdigt, alt denna predominerande aktiska disposition i grefvens lynne ofta yttrat sig äfven i kommunikationer med hans närmaste bekanta, och följden har varit, att det kanske icke finnes en enda sådan, med hvilken han icke nåson gång varit i delo. Vi äre icke i stånd att såga, huruvida detta, på det hela icke så särdeles behagliga, förbållande äfven kan härleda sig från någon böjelse för misstänksamhet, som i grefvens sangviniska fantasi lätt uppväcker föreställvingen, att andra hysa fi-ndtlighet eiler arrierepenseer emot honom; men sjelfva factum af de