Aftonbladet – 26 januari 1844, sida 2

att cröfra inflytelse vid nästa Riksdag; så har jag, efter mogen öfverläggning om hvad pligt af mig såsom på en gång oppositionsman och vän af ordningen fordrade, i synnerhet då jag uppgifvit ett annat lagligt medel att möjligen vinna medständers och kovungs bifall till de hvilande förslegen — hvilket medel Bondeståndets medlemmar dock icke mer än andra hittills velat begagna — nu trott mig icke böra vid detta tillfälle förbigå eller låtsa vara okunnig om ett sådant rykte, utan fastheldre med den kraft som mitt råd kan innebära — ehuru ringa den än må våra — på det allvarligaste afstyrka att mot medständer använda repressalier, äfven om den långt uppdrifna konst att toika grundlagens ordalydelse, som vi, Gud nåde oss! fätt lära af den ministeriella sidan skulle i detta fall med mera sken af rätt kunna användas, än då två Stånd vid sistförflutne Riksdag på ofvanbeskrifne sätt Jyckades att bortvända lagens anda och mening. Jag har redan förklarat, det min tanka är att man icke bryter grundlagen, då man motstår andras kränkning deraf, äfven om sådant motstånd skulle vålla total upplösning; men sedan man en gång gifvit vika, vare sig med berådt mod eller dertill narrad och förledd, så må man dock icke af bämd, eller i dåraktig tro att kunna återställa förlorad jemvigt, bli den förste, som vägrar ställa sig under den för tiden gällande lagen i dess sedvanliga tillämp-; ning; ty då föranleder den, som så Bör, revolution ,: och berättigar på sätt och vis, eller åtminstone lem-i nar motsidan anledning till än vidare dåd, som omsider slutas med öppet våld.n Om de slutsatser, grefven gör i detta stycke,: måste man väl säga att de äro både välmenande, och villna om ett lofvärdt nit för grundlagarpa, samt kunna anses innefatta ett godt råd, nota bene under antagande af den förutsättningen, att! sjelfva premissen är en verklighet. Men hurudan är väl denna premiss? Grefve Frölich säger sig nyligen fått höra från flera håll, att en hemlig sammansällning eger rum emellan bondeståndets f. d. riksdagsmän, gående wu! på att gifva sina medständer sju för tu, i fall ej representalionsförslagen bli antagna. Grefven erkänner visserligen möjligheten af att ulltsammans är ett förfluget prat, och förklarar att han ej talat ett ord derom med rågon fullmäktig af ståndet; men det oaktadt drager han icke i betänkande att offentligen uppträda såsom angifvare af ett rykte em någon å bane varande hemlig plan. hvars beskaffenbet han genom hela ordställningen angifvit såsom innefattande något revolutionärt. Och på det ingen må stadna i ovisshet om betydelsen af denna vink, båller han litet längre fram, pag. 77, en ganska skarp föreläsning, hvari det säges, att de som nu för tiden uti en stat med stadgad tryckfrihet det oaktadt tillgripa hemliga medel, som bära stämpel af intrig, och som gerna vilja bearbetas i det tysta med lönliga samimankomster, må skylla sig sjellve om de anses och behandlas som konspiratörer, och att äåeras brott mot staten verkligen är storl, emedan så väl det berrliga medel, som ligger i en allmänt utbredd vöfvertygelse genom skäl och grunder, dem alla ega tillfälle bedöma, och ingen lättsinnig, illvilpig och despotiskt sinnad kan bortjoll;3, förtyda eller med våld qväfva, som ock hvarje på denna öfvertygelse fattad (fotad?) politisk handling blir lätt och med skäl misstänkt, om Man pr ,mystiskt till väga. Eter den färg, som Grefven sålunda gifvit at det från flera bållp börda ryktet, är det icke mera något tvifvel underkastadt att planen, hvarpå det alluderar, icke skulle tåla dagsljuset eller offentligheten. Nu hemställa vi till Greiven sjel, såsom en rättsinnad och hederlig man, om det icke är något för mycket lättsinnigt och obetänkt, att på detta sätt med ett penndrag, emot personer, hvilka på köpet tillhöra samma politiska åsigter som Grefven sjelf, utan att ens förtur hafva talat vid någon enda af dem, offentligen framkasta misstankar om nägot lönligt förehalvande, hvilket han sjelf karakteriserar såsom ett brott emot staten,? — För vår del och ehuru vi oita nog träffat en elier annan ar dessa riksdagsmän, anse vi oss böra förklara, att vi hvarken hört omtalas några sammankom ster, dervid något yttrats, som behöfver sky offentligheten, eller någon plan, som kunnat gifva ringaste anledning att uppjaga Grefvens farhågor, så framt han icke skulle syfta på det som öppe! uttalades under sista riksdag bland Bondeståndets ledamöter, samt jemväl Grefven sjelf i denna sin brochyr vidrört och afhandlat, nemligen det yttrandet, att om Bondeståndets grundlagsenliga rätt att få sina meningar och beslut intagna i det förstärkta Utskottets voteringar skall fortfara att iörtryckas på ssmma sätt som då skedde i det fall, söm Grefven sjelf omnämnt, så återstår för Bondeståndet icke någon annan utväg, än att göra essens RANE