Aftonbladet – 25 januari 1844, sida 3

Iro angelägna om att lemna dem, icke blott i vanllig mening så ärorika, utan äfven så saknade som möjligt. För hvad lefva de då? För hvilket oTIförklarligt mål arbeta de? För just ett motsatt Iskulle man oftast vara färdig att antaga, om man lej lika ofta nödgades draga på munnen åt det Itramstickande, änssliga, trångbröstade fikandet efter några beskedliges lika löjliga, som osmakliga, smicker, och som ådagalägger begäret efter anseende. Ja, bevarsl Man vill visst vara både landsfaderlix och buld, och odödlig sen! ja, mer än någon företrädarel men olyckan är, att man vill vara och blifva allt detta på genvägar, och utan afseende på de sanna villkoren. Visserligen är också detta genvägssätt det beqvämaste och ett flygtigt och obestämdt sken kan vara tillräckligt för den som ej äger storhet nog att förakta det. Den som söker den sanna äran finner henne endast i det positift godas och rättas utöfvande; men detta fordrar uppoffringar och ansträngningar, fordrar ett lif som invigt sig för dess heliga tjenst. Men man har en gång lärt sig att föredraga skenet för verkligheten, ty det är så beqvämt, och brödsökande smickrares rökverk äro söta nog för att tillfredsställa fåfängon. Låter en annan stämma höra sig, som visar på folkets bebof och yrkar på deras afbjelpande, så kommer den ifrån en tilltagsen oppositionsman, förstås, som vill göra sig vigtig och derigenom tillvinna sig motsvarande fördelar, och det vore ju redan af detta skäl för mycket komprometterande att gifva sanningen sin gärd. Ja, man vill verkligen sålunda Itillskapa ett skäl att ännu mindre lyssna till den allmänna rösten, stämpla densamma såsom några otacksamma skrik och vidare fortgå på allenastyrandets alltför lockande och behagliga stråt. Ingen med ringaste förmåga att bedöma sin samtid lärer kunna, med handen på hjertat och inför sitt bäittre vetande, förneka den närvarande tidens alltmera trängande behof att förverkliga de ider, som dess framskridande bildning redan gjort till dess egendom, såvida ej dessa ider skola dö af vantrefnad under sina bojor, och i sitt fall störta samhället en mansålder tillbaka dit, der det ånyo, ehuru med förlamade krafter, får börja återkämpa sin en gång fruktiöst förlorade strid för fribet, upplysning och humanitet. I följd häraf lärer äfven medgifvas det högt uttalade behofvet af ett verksammare gemensamhetssträfvande af styrelse och folk för nämnda ändamåls vinnande. Eller huru vill man bevisa, att en styrelse med några ledamöter skulle vara tillräcklig att följa några millioner i alla deras sträfvanden och realisera frukterna af deras mödor och det i en tid, då pulsslagen af ett vaknadt inre uf förspörjes i alla samhällskroppens ådror — då — så att säga — individens lif tyckes otillräck: ligt för honom sjelf. Och då, i fråga om en sådan : lifligare samverkan, den lättare bördan och, såsom : den ofvan citerade artikeln antyder, största hedern, tyckes falla på styrelsen, så vore det så! mycket betänkligare, om å dess sida hinder skul-. le möta för en dylik samverkan; — vi sade den lättare bördan, ty det är ej nu som förr, under Gustaf Wasas tid, att man bebhöfver stalva för folket allt bvad det har af nöden och likasom smeka det, för att få det att emottaga välgerningar. Folket känner nu och uttalar sjelf hvad det behöfver, och begär ingenting bättre än frihet för sina egna krafter att tillfredsställa och afbjelpa dessa behol. Men om den nämnde lifligare samverkan är enda medlet för ideernas utveckling och realisation, så låter denna samverkan åter icke tänka sig annorlunda än medelst en förändrad, förbättrad representation. Behofvet af en sådan är så länge och så all. mänt uttaladt, att ins. anser det öfverflödigt att, för sin del, orda något vidare härom. Det ofullständiga i en riksförsamling, som endast representerar fyra samhällsklasser med uteslutande af de öfriga, och i hvilken den öfvervägande pluraiteten vanligen är den jemnförelsevis minst oberoende delen och som mest frestas att för per;onliga fördelar gå bandtlangare åt ett tryckande :amarilla-system — måste klart framstå för hvar ch en som blott vill inse förhållandet, från och ned den skarpsinnige och bildade, ned till den nskränkte och obildade. Så har det äfven framtått, jemte det alltför långa tidrummet af ett alft decennium, efter hvilket denna församling a ter sammanträder för att under ett ständigt st kämpande att blott arbeta sig igenom de tröttan-!h e formaliteterna, nödgas prata bort det mesta d f sin dyrbara tid utan att ändock kunna freda je! ig från äfventyret, att ståndssplittringen, vorden fä ill ett verktyg för intrigen i reaktionens hand, !? lutligen tillintetgör frukten af alltsammans. Ett tterligare och kanske icke mindre talande bevis ke ör dess olämplighet torde kunna hemtas af det re ya representations-förslagets förkastande vid sista ne iksdag af en betydlig majoritet i de två Stånd, lig om likväl skola kallas de första och borde inne-!0c uta den mesta både sanna bildning och patrio-!9r sm, ehuru det förstärkta konstitutions-utskottet, N sannare tolk af nationens tanka, åtminstone a rde oss något steg framåt genom dess provisopa ska antagande. ut Ins. har för närvarande ej vidare att tillägga, ar tom sin önskan för det nya förslagets seger vidm ista riksdag; ty äfven med de brister, hvarifrån 52 et såsom mensklig produkt ej kan vara fritaget, rer väl ingen, på fullt allvar, vilja bestrida dess sALA I. -— (AA AM MM AMA am m-— PI Mo 3 ort CN — — — mg —am Dm