gan att tala; åtminstone har hon, efter befrielsen ännu icke gifvit ifrån sig ett enda artikuleradt ljud: (S. M.) -. — BrEF FRÅN EN VANSINNIG: Den 2 Augusti förlidet år sköt sig i Monteresu en ung man 23 år gammal. Han hade på ångbåt samma dog anländt från Paris. Han: bar en halmhatt, blå buldansrock och blårandiga byxor — allt nytt, förmodligen förklädnad. Man fann hos honom på ett papper skrifvet med blyertspenna följande: Må de, för hvilka min död är menlig eller smärtsam, förlåta mig. Detär en ström som fattat mig. Hvarje tanke försvinner för den på döden. Döden är min önskan och minlycka. Jag måste vara vansinnig, ja, jag känner att jag är det, då jag om en sekund tänker spränga min hufvudskål och icke känner någon oro med undantag af en ärta på mitt bröst. Jag känner att det är en cemon som trycker och trycker mig. Lefven väl alla mina vänner !