Aftonbladet – 25 januari 1844, sida 2

— Den eviga Juden, upprepade lifmedikus. Et stort konststycke minsann, att rädda lifvet på de! viga Juden! Några skrattade, andra ryste af bäfvan, oci rundt omkring. platsen hviskades och mumlades den eviga Juden! den eviga Juden! Konungen kunde icke nog förundra sig öfve sin gäst, som icke rörde de läckraste rätterna, u an nöjde sig med bröd och några frukter sam blandade äfven det bästa vinet med vatten. Ha föregaf, att ett löfte nödgade honom att undvik allt, som på något sätt retar gomen. Detta upp väckte blott så mycket lifligare konungens nyfi kenhet, och fremlingen vågade icke dröja Nängr att gifva nämnde besked om sig. Han började — O min konung! om jag drog i betänkand att förtälja så upplysta åhörare mm historia, S härrör det deraf, att jag ej kan berömma mig : någon hög härkomst. Mitt namn är helt simpel Berthold och verldens ljus varsnade jag i den e ländigaste hyddan af ditt konungarikes obetydliga ste by. Här afbröt mig min nådiga herre, prins Fredril med den frågan, hvad detta var för en by. Me byns dåvarande namn har jag aldrig kunnat ut spana, och min morbror, Todtensteinaren, visst det sjelf icke. Man har icke bekymrat sig on byn för dess obetydlighets skull Men nu är de ingalunda längre obetydbig, utan heter Bertholdus vig. Kanhända derföre, att den var Todtenstei narnes stamfaders vagga (Wiege), men måhänd äfven af det latinska vicus, by, alltså Bertholdus by; ty den hörer till Todtensteinarnes arfgods oc ligger tätt invid Todtenstem. 4. I (Forts. följer.) Ai