Aftonbladet – 25 januari 1844, sida 2

denten lyckades att uttala den. Imedlertid har detta tal, hållet redan innan kammaren börjat egentligen arbeta, bragt partierna i harnesk. Som ett bidrag till kraftyttringarne hör Ludvig Filips personliga mellankomst i en befordringsfråga. Prinsen af Moskva, marskalken Neys äldsta son, är sqvadrons-chef, och skulle befordras i sin tur. Krigsministern sjelf var den från hvilken beslutet utgick, men kungen har satt sig deremot, emedan prinsen hör till oppositionen och ingen så tänkande bör vinna högre grad. Vackert begrepp om parlamentarisk sjelfständighet. Isynnerhet då så litet betydande embete innehafves, tyckes icke ens politiskt intresse rättfärdiga denna kränkning af befordringslagarne. Prinsen har haft ett samtal med hertigen af Nemours, men hvars innehåll man söker blanda bort, och deri således väl lär förekommit åtskilliga echo af en faders röst. Jag har sökt närmare notiser derom, då jag blifvit nyfiken genom det mysteriösa sätt hvarpå det omtalas; men oaktadt jag sökt dem hos personer af alla partier, har jag icke träffat någon, som vågat med visshet berätta något derom. Hur hänger då den så högvigtiga saken ihop? Deremot kom jag öfver ett factum, tjenligt till komplement af skildringen af förvaltningen i det fria Frankrike: hyste jag ej fullkomligaste förtroende till berättaren, skulle jag — så föga otrolig saken än är — likväl ej meddela den, ty fiat justitia! Att jag icke anför personen eller hans förhållanden, sker för att ej lemna komprometterande ledningar, heldst man lätt nog kunde då komma under fund med sagesmannen bland dem som besökt England. Nog, mannen berättade, att i krigs-departementet etf regemente blifvit, i budgetten under uppgörande, upptaget till 300 man mera, än det räknar effektift manskap, — och att, då derom talades, det yttrades att: Det är för de depulerade Onekligen är man berättigad till den förmodan, att alla regementen på detta sätt finna sig förstärkta, hvarefter det för regeringen disponibla öfverskottet går i 40-tal millioner. Sedan cortes i Spanien blifvit prorogerade, styres der nu fullkomligt efter gehör; men både Spaniorer här och brefven från Spanien spå nya pronunciamentos. Imedlertid är enke-drottningen Christina från Paris bjuden, genom deputerade, att dit återvända; men det kan anses som ett slemt symptom för nuvarande styrelsen, att hon, väl antagit inbjudningen, men icke förr än om 4 eller 2 månader ämnar anträda resan; hon har tillika öfvertagit förmynderskapet för sin andra dotter. Som projekt tör dagen omtalas unga drottningens förmälning med sin kusin, Don Franciscos son. Ställningen är likväl i Spanien mer obestämd än någonsin. Utom regeringens egenmäktiga förfarande i form, stötes allmänna tänkesättet än vådligare af hvad den befaller; också väntar engelska regeringen blott på nya utbrott, för att söka återvinna sitt fordna öfverlägsna inflytande der, som, i och med det nu rådande partiet, nu är utträngdt. Men som Englands syfte är hufvudsakligen kommercielt, hvilk-t endast kan vinnas på bekostnad af spanska handeln och industrien, blifver detta alltid den klippa, på hvilken inflytandet kommer att stranda jemte den regering, som i Spanien gynnar Englands handelssyften: Espartero är derpå ett talande bevis. At England och Frankrike kunna vara eniga, är en chimere, särskildt i spanska frågan: derföre yrka i sednare landet de politiska tänkarne, att man skall . uppbjuda allt att skapa en marin i stånd att bjuda den engelska spetsen. Utan fiendtliga planer mot England anse de Frankrike böra kunna afvärja dess anfall, de enda landet kan lida utaf, ty i Europas närvarande tillstånd kan ingen kraftig invasion företagas af de absolutistiska makterna, emedan en fransk nationalregering har alla folkslag till allierade, dem den allena kan förbjelpa till de reformer dynastierna vägra. Men jag återkommer till Spanska angelägenheterna. Här bviskas om Ludvig Filips plan att, i händelse af en revolution i Spanien, der intervenera såsom förra dynastien gjorde 4823. 1 sammanhang härmed säges han negociera här och i Wien. Tet synes som om han der icke bör röna motsägelse, ty Osterrike bör gerna se Frankrike sysselsatt på den sidan; och vidare: lyckas invasionen, så undanrödjes för framtiden en hotande våda för Italiens lydnad; misslyckas den åter, blifver det liberala Spanien det Orleanska Frankrike en hätsk fiende, stark nog i förening med andra att skada det, men ändå för svagt att verka på Italien, så länge icke en mnationel regering uppkommer i Frankrike, hvilken gör för Spanien möjligt att hinna till stadga och krafter samt derefter rigta sin verksamhet utåt. En ren absolutistisk, d. v. s. Carlistisk, reaktion må ingen der vänta sig, Såtedes lär man nog i Wien lemna Ludvig Fitin 3 dan fråcan. fria händer.