Aftonbladet – 25 januari 1844, sida 2

Denna hemska, oväntade förbannelse hade villat en sällsam tystnad på den menniskofulla platsen. Konungen bröt först tystnaden: Tvi den gudlöse i helgondrägten! — Ack, suckade fremligen, min underkur liknar mera en förbannelse än en välsignelse. — Du har rätt, sade konungen. Det lif du har räddat, är förfallet till bödeln. Men lugna dig. Vet jag dock nu, att du ej är någon storskräflare och marktschreier. Männer af din art har jag gerna. Jag vill se dig på min borg. I denna afton skall du vara min gäst. Jag låter hemta dig med hästar och svit. Denna nådebevisning tycktes göra föga intryck på fremlingen; han stod som förut sorgsen och tankfull. Konungen besteg sin häst och sprängde med sina ryttare derifrån. Läkarne närmade sig nu fremlingen, önskade honom lycka och bådo honom glömma det framfarna; äfven den lilla lifmedikus gjorde vidlyftiga ursäkter. Fremlingen sansade sig. Hafven tack, j herrar. för er höflighet, sade han, men hvad mig beträl. far, så kan jag icke glädja mig åt min lycka. Guc vare med er! Han gick hastigt derifrån, och läkarne frågade sinsemellan; Hvad fattas honom? Ar han änn icke tillfreds? — Men det samlade folket igen kände den lilla munken. Det var den eviga Ju den! sade flera. Han har förutsagt jordbäfninger här och låtit ruinerna störta tillsammans öfver sig — Den eviga Juden således! ropade en af lä karne. Derföre kunde han lefva utan luft ock näring, samt dödligt sårad ligga så länge lefvande under ruinerna!