Aftonbladet – 25 januari 1844, sida 2

UCPpUtcrad iran TyYyrencesUrIienta!C5.v KORRESPONDENS ARTIKEL. (Från Red:s egen korrespondent.) (Slut fr. gårdagsbl.) En korrespondent från Paris, som omtalar Kamrarnes öppnande, beskrifver Ludvig Filip såsom medtagen af åren; dagliga bekymmer och daglig farhåga för lifvet, jemte de skakningar han i sin pröfningsdigra lefnad haft, kunna nog göra äfven en yngre gammal i förtid. Hans emoltagande under resan till och från Deputerade Kammaren var ovanligt kallt: folket och sjelfva nationalgardet iakttogo fullkomlig tystnad. Sannolikt blir sessionen stormig, och anledningar blifva presterna oci bastiljerna, utom alla tillfälliga, som erbjuda sig åt en ofördelaktig sinnesstämning. Ministrarne, å sin sida, ämna söka fasthålla diskussionerna vid de materiella frågorna; men att de förmå det, är ej säkert. Knappt tänkbart är, att ministrarne undgå skarpa oanmärkningar, serdeles utrikesministern, Hr Guizot. Denne man — om eljest man kan göra honom ansvarig för alla hans embetsåtgärder — är ej nöjd med att för systemet till hvad pris som helst uppoffra vigtiga intressen, en konseqvens al det en gång antazna systemet; hans skygghet går ända till småaktighet och kränker äfven enskilda intressen. Sålunda har han låtit tiden förgå, inom hvilken det tillkom honom att utkrälva ai England 200,000 francs, ådömda en Engelsk kryssare för olaglig uppbringning och behandling af franska fartyget Maraberet: förmodligen för att icke göra något, som vore Engelska kabinettet obehagligt. Och om han visste huru otacksamt man här anser och omtalar honom! Jag bör säga att, med allt iaktiagande i England af den juridiska fictionen the king can do no wrong (kungen kan icke göra orätt), Engelsmännen likväl, när de tala om andra länder, särdeles om Frankrike, tala rent språk och skrifva allt på regentens räkning. Sålunda, ehvad de berömma eller klandra, tillräknas Ludvig Filip personligen allt hvad i Frankrike sker; och som hvarken laglig förpligtelse eller sakförhållandet fordra att säga annat, anser jag all anledning vara, att nyssnämnda ersättningsfråga fått förfalla, till egarnes förfång, på grund a! kungens rädda koncessionspolitik för fremmande, och på hans befallning eller åtminstone med hans bifall. Mycket lägges Guizot till last, ändå. Visar man sig svag i en del afseenden, så utvecklar man deremot mycken energi — medelst afsättningar. Dessa kunna ej ogillas, då de träffa embetsmän, särdeles i förtroendeposter, hvilka personer, icke dess mindre, varit hitöfver för att adorera Henrik. Mean skrifver också från Paris, att kungen yrkar föreläggandet af ett lagförslag, innehållande förbud mot förbindelser med förra regerande huset, och straffbestämmelser. Ministrarne, de konservativa och äfven många andra, bifalla denna plan. De ifriga af hofpartiet hafva vidare låtit sig förmärka, att de i kamrarne ämna förevita de resande deras åtgärd. Men detta är just hvad Guizot i hemlighet fruktar, då hen och kolleger icke kunna undgå att deri taga del, såsom advocerande för kronan; ty Legitimisterna hafva förklarat, att om de anlallas, ämna de försvara sig och icke sky recriminationer, då Guizot — som under de 400 dagarne år 4845 följde Ludvig XVII till Gent, der han utgaf Monitören, fylld af infamier, ej blott mot kejsaren, men mot franska nationen — kommer att ånyo schavottera såsom flerfaldig politisk öfverlöpare och landsförrädare. Hans mästerskap i intrigerande blifver honom, i sådan ställning, af högsta nöden, till att afböja hela lagförslaget; ty röres först på dennsz sträng, framkallas deraf äfven flera toner. Inödfall förskansar han sig dock bakom sin stålsatt: kontenans: — att den är ogenomtränglig, det vel en hvar. Lafitte lemnade presidentstolen i deputerade-kammaren med ett tal, hvari han med starka färger skildrade landets, särdeles moraliska och politiska, ställning. Endast under häftiga afbrott och ropande på ordning, från centrerne. kunde han slute; och pluraliteten tycks hafva velat neka honom den vanliga tacksägelsen som ålders-ordförsnde, men den då just valda presi