Aftonbladet – 25 januari 1844, sida 1

att, medelst deras korsande eld, afskära tillförseln af lilsmedel till Paris; man sätter nu i fråga, om ej soldater i bastionerna, en gång förskansade mo: stadssidan, skulle besitta samma förmåga. Utan tvifvel skulle besättningarne 1 alla dessa bastioner. tillsammans öga den, men icke de i några få allenast. Antagom då, att i en strid, lik den unIder Julidagarne 4850, styrelsen kunde påräkna 500 devuerade för hvar bastion, hvilket tillsammans skulle göra omkring 350,000 man, så skulle den visst icke fördela denna styrka i bastionerna kring ringmuren. Man får ej dölja för sig, att 50,000 man, väl excercerade, rustade och provianterade, och devuerade utan vilkor (nquand memepv), skulle beherrska Paris, antingen det vore befästadt eller icke. Jag har ofta hört sägas, att ringmuren måste blifva ganska besvärlig för hvar och en, som vill komma ut ur Paris. Besväret är alldeles lika med det, som redan finnes genom accismuren. Man förskräckes för ringmurens hvalfportar. Men dessa skola ej bli mera fruktansvärda, än de nuvarande tullportarne. Vakten vid de förra blir hvarken mer eller mindre, än bevakningen vid de sednare. Vissa granskare, som icke förneka det militäriska värdet af en bastionerad ringmur, förutse orsaken till en skyndsam kapitulation snarare inom än utom förskansningen. Redan efter en eller två veckors belägring skulle invånarne knota högt — anmärka de — öfver besvärligheterna och försakelserna. Men ifrån knot till myteri och derifrån till portarnes öppnande, är blott ett ste. Äfven på denna orättvisa insinuation emot barrikadernas folk skall jag svara, derföre att jag åtagit mig att besvara allt. Ingenting berättigar och ingenting rättfärdigar de mörka förutsättningar, som jag nyss omförmält. Paris var 4044, 4315, 4846 vittne till låg heter som knappt kunna beskrifvas. Jag erkänner att 1 vår stora stad då funnos menniskor, som icke blygdes att på gatan och spektaklerna ropa: Lefve von Sachen! Lefve Wellington! och att samma menniskor äfven försökte att, i fiendens öfvervaro, nedstörta Napoleons bildstod från Venadomekolonnen: ja, att vissa tidningsblad bemötte denna hånliga Teghet med loford. Allt detta var utan tvilvel högst bedröfligt; men mängden af invånarne grämde sig deröfver och folket drog sig med afsky undan från de brännmärktes utsvälningar. Parisiska folket är tappert, upprymdåt, eldigt; en nationell styrelse, noggrann om landets heder, kan alltid räkna på dess bistånd. Redan Ludvig XIV gjorde åt detsamma: full rättvisa, när han kort före det viztiga slaget vid Denain, skref till marskalken af Villars: Om ni förlorar slaget, skrif derom till mig enskildt; jag far till Paris, jag känner det, och skall föra till er hundratusen manp. Huru uppförde sig väl Parisiska folket, i militäriskt hänseende, under revolutionen? Vid nyheten om Brunswikska manifestet uppställde Paris, i de sista dagarne af Juli och de första af Augusti 4792, fyratioåtta bataljoner och flera artillerikompanier; dessa trupper utgjorde en del af den bär, som segrade vid Valmy. Vid verkställigheten af dekretet af d. 24 Februari 1795, angående en utskrifning till ständig tjenstgöring, af trehbundratusen man nationalgarde, ställde Paris ensamt trettiotusen. Den 8 Mars 4793 erfor man upphäfvandet af Maestrichts belägring och vår armös återtåg till Valenciennes. Befolkningen i Paris underrättades härom genom en kungörelse af statsrådet och en svart fana på Notre-Dames torn. Man skall måhända kalla den svarta fanan för ett revolutionärt medel; men hvad jag vet är, att dagen derpå 15,000 Parisare aftågade till armeens förstärkning. I April 4793 utbröt insurrextionen i Vendee; i den delen af landet funnos inga trupper. Konventet utfärdade en uppmaning till Parisarne och l. 43 April uttågade 44,000 man, med 80 kanoner, till Vendee. Den 42 Juni 4793 sågos åter tusen artillerister emna sina hem i Paris och medföra 48 artilleribjeser. för att helägra Saumur. mn