Aftonbladet – 25 januari 1844, sida 1

Denne undersökte och betraktade sorgfälligt blalet, vände och vände det på a!la sidor, och räcke det slutligen åt de andra läkarne, som ej heler kommo längre dermed, och ingen svarade. — Säg mig namnet på den ört, som för dölen är växt? fortfor fremlingen. Då rättade lifmedikus åter dristigt upp hufvulet. Är det en fråga, det? ropade han käckt. Barn och gamla qvionor känna ju ordspråket : För döden är ingen ört växt. — Så veta då barn och gamla qvinnor, huru let står till med er vetenskap, och ett ordspråk Irifver er vishet och edra böcker på flykten? — nen örten, som för döden är växt, håller ni i hänlerna. Tillintetgjorda tego läkarne. Äfven konungen ät gilva sig örten och betraktade den: sedan fråsade han: Hvad kallar du då örten? — Jag kallar den, örten som för döden är växt; namn har den eljest icke. Jag är den enla, som äger oeh känner den, och döper den nu, som ögonblicket ingifver mig: — Du tilltror dig att dermed uppväcka döda? — Ja, sådana döda, som edra lökare gifva ut lerför. Se bara min lilla patient der borta. Han måste vara gammal, mycket gammal, eljest hade väl hans läppar redan färg. Lifsrodnaden förmår cke mera skimra igenom de djuprynkade kinlerna, men sakta höjer sig bans bröst, och hans uls kan man redan tydligt känna. Konungen lät bålla sin häst, svingade sig ur adeln och närmade sig förvånad den sjuke, som u mer och mer qvicknade vid, öppnade ögonen ch suckade ganska hörbart. Men han suckade