Aftonbladet – 24 januari 1844, sida 1

hus. Men jag säger er, deras grundvalar äro un dergräfda, deras pelare vackla och när de tung bjelkarna, de stora stenarna med sina hvassa kan ter först störta tillsammans öfver er, då skolej j förbanna den klipphårda fastheten, på hvilken hafven litat, och klaga och tjuta: Ack, hade de dock varit säf och rör, det bade aldrig vållat os så svåra, dödliga sår! — Och si der! eder tro som skulle vara så stark som sten och jern, de är idel säf och rör, icke en gång duglig att för orsaka några sår. — Den eviga juden! den eviga juden! skrel folket, ty bar Frälsaren törnekrona och kors hvarföre skulle icke den eviga juden förfölja ho nom småädande? Aterlösarens gestalt bar detta strafftal med et tålamod, som endast Guds Lamb kunde visa men den stolle S:t Dominicus förlorade hela ut seendet af ett helgon. Hans diamantgloria strå lade öfver ett ursinningt, likasom af helfvetes eldens genglans färgadt anlete. — Hvad! kännen j icke fördömelsens qvalr och ånga? fortfor den lilta munken. Jag säge er, många skola icke upplefva denna timmas slut och utan bikt och absolution fara hädan. Mång: skola ligga här med krossade ansigten, klufn: kroppar och stympade leder, och skola i dödsqvalen afundas dem, som döda äro och qvitt: sitt lif. Men de som så döda äro, skola afunda: de krossade, klufna och stympade, emedan di innu härnere kunna afbedja sina synder. Profeter blifva icke förstådda, ty de förkunn: vad dem står klart för ögonen, men icke mäng; len, som förnimmer deras ord, utan att veta varpå de bafva afssende. Men nu hann tåge