Aftonbladet – 23 januari 1844, sida 2

vi skole i få ord besvara några särskilda anmärkningar, som angå andra ämnen. Det är här ingalunda vår mening att vilja ställa de svenska oppositionstidningarna i bredd med de förnämsta jurnalerna i England och Frankrike, der tidningspressen icke allenast genom en mångdubbelt större verksamhet i det offentliga lifvet och i följd af lagstiftningens tätare sammanträden, har ett långt rikare och tacksammare fält att arbeta på inom det egentligt politiska området, samt i detta afseende kan utöfva ett långt större inflytande, utan äfven genom en mångfaldigt större publik, i förening med ett högre pris, kan förfoga öfver snart sagdt enorma kapitaler, och der dessutom förrådet på politiska personer är ojemförligt större än här i landet, hvilket allt gör det både möjligt och lätt, att der ställa tidehvarfvets yppersta talanger till pressens disposition. Här kan således endast blifva fråga om att tillse, hvad i det ena eller andra afseendet kan åstadkommas med de moyenger som hos oss äro att tillgå, samt egentligen, buruvida våra tidningar till sin hufvudsakliga inrättning någorlunda. motsvara allmänhetens behof och fordringar. Grefve Frölich synes i sistnämnde afseende isynnerhet klandra, dels att tidningarna — eller, vi vi!ja nu, såsom han sjelf, hufvudsakligen hålla oss till Aftonbladet — att detta blads redaktion för mycket spekulerar på allmänhetens nyfikenbet genom meddelande af det egentligt nyar; dels också, att en del af tidningen oftast upptages af en följetong. Hvad den sednare betriffar, så medgifves gerna, att den icke så egentligen tillhör en tidnings bestämmelse. Aftonbladet har redan för längesedan uttryckt denna tanka såsom en reservation, då följetongen började införas. Men det förbåller sig med denna likasom med många andra saker, hvilka bestämmas af bruket och puklikens fordringar. Det är redan många år sedan alla de fransyska tidningarne, ingen undantagen, begynte egna en serskild afdelning af bledet åt detta slags litteratur. Aftonbladet var icke den första tidning, som införde det här i Sverige, men önskningarna att så skulle ske yttrade sig från så många håll, att vi slutligen ansågo oss böra efterkomma dem, och det lärer väl medges, att om detta utgjorde ett af vilkoren för att bibehålla tidningens cirkulation och dermed äfven dess förmåra till verksamhet i andra hänseenden, så borde man rätta sig derefter. För öfrigt kan det ej bestridas, att om följetongerna innehålla goda stycken, kunna äfven de i sin mån vara gagneliga och bildande för smaken, menniskohjertat och sederna, och i det fallet våga vi tro, att Aftonbladets följetong kan mäta sig någotnär med hvilken snnan tidnings som helst. Vi anse oss härvid böra bemöta ett inkast, som vi hört ifrån en och annan läsare, nemligen af den betänkligheten, att följetongerna icke alltid äro tjenliga till läsning för barn och den spädare ungdomen, emedan der icke sällan förekomma skildringar af kärlek och andra häftiga passioner, som icke tillhöra barnaålderns sfer. Detta är visserligen sannt, men hvar och en lärer inse, att en daglig tidning öfverhufvud icke egentligen är ämnad till barnlektyr. Då det tillhör publiciteten att afbandla det märkligaste, som tilldrager sig i det verkliga lifvet, och deribland serskildt att framhålla alla sådana skärande missförhållanden, både i lagar och seder, som kunna rigta allmänbetens uppmärksamhet på bebofvet att förbättra samhället, moraliskt eller politiskt, så är det klart, att deribland äfven måste förekomms3 mycket, som ingalunda kan vara precist ämnad till sysselsättning och tidsfördrif för barnasinnet Det blir således en oriktig måttstock att bedöma vare sig följetongen, eller andra ämnen i en tid: ning förnämligast ifrån den synpunkten; hvac man deremot bar rätt att fordra, såväl af der förra, som af en tidnings öfriga artiklar, är, at! de ieke må vara osedliga till sin syftning, utan tvärtom, och i det afseendet boppas vi att inger förebråelse skall träffa Aftonbladet, samt att de gift, som grefve Frölich i sin brochyr omtalar icke är annat än ett mvädergiftn, som fått följa med på räkningen af författarens tillfälliga miss lynthet i öfrigt. Härefter komma nu klagomilen öfver nyheternc för dagen eller spekulationerna på ,det egentlig nya. Om författaren hade klagat öfver, att Al. tonbladet innpebåller för litet nyheter, så skulle vi haft mindre att invända eller svara derpå. emedan det fir medgilvas, att stundom många dagar hos oss kunna föregå, då ingenting nytt al intresse för allmänheten passerar. Men av en svensk tidning innebåller för mycket egentlig! nytt,, hvarmed förmodligen skall menas — ty vi vilje icke chikanera på ord — alt den berättar för mycket små detaljer och obetydligheter det är en anmärkning, som vi aldraminst hade väntat af en man, hvilken äger så nära kännewa