Aftonbladet – 23 januari 1844, sida 2

Imedlertid blef konungen med hvarje dag svaare, och läkarne förklarade honom förlorad. — Då försvunno småningom de ädla herrarna och damerna ur dominikanerkapellet och trängde sig heldre omkring prins Henrik, min nådiga herre. Afven folket gaf allt på båten, ty thronarfvingen var allmänt älskad, förbönerna ville icke hjelpa, och man borde ej heller falla helgonen alltför mycket besvärlig. Men prins Henrik frågade föga efter alla hyllningar. Ärelystnad var icke hans sak. Ja, som nu alla menniskor dock måste hafva fel, så må jag i underdånighet påstå, att min nådiga herres bestod deri, att han för lite. bekymrade sig om sina egna angelägenheter, hvadan redan mången välmenande, hvars trohet icke var upphöjd öfver alla pröfningar, affallit från honom. Slutligen bad endast prins Filip ännu i dominikanerkapellet, och den sjuke konungen, som eljest icke kunnat lida honom, hegynte att högeligen skatta och värdera honom. I motsats till sin broder var prins Filip en dyster svärmare, som ej någon rustning ville bära och älskade hvarker vapen eller häst, ty han var småvext, sjuklig och sned i ena axeln. Men min höga herre och gynnare bar konungens orättvisa med ett öfver all beskrifning sublimt tålamod. Min fader känner mig icke, plägade han säga, eller ingifva honom sjukdom och feber sådana förhatliga föreställningar om mig Mig lyster det föga att redan nu taga kronan : arf och offra henne min glada ungdom och obe. roende. Visste jag blott ett medel att rädda min faders lif, skulle jag gerna köpa det med mitt blod.