Aftonbladet – 23 januari 1844, sida 2

är nu klart som dagen, menar Statstidningen, att då ordet förmåner utgör ena hälften af ordet löneförmåner, så kan följaktligen ingen undersökning om rätta ägaren till vissa Halländska hemman äga rum. — Ordspråket säger väl, it den som sjunker griper efter ett halmstrån, men den som kan flyta på ett sådant strå, måste 1 sanning vara mycket lätt. Hvar och en annan än Sveriges officiella blad skulle väl känt sig gå till botten med detta strå. Det är ju icke grundlagen, utan presterskapets privilegier, som böra citeras. Siår det i dem, antingen enkannerligen 2tt presterskapet skall utan afseende på å!komsten anses bafva eganderält till Halländska kyrkohemmeanen, eller ock att presteståndet framför alla andra innehar den förmånen att kunna lagligen besitta orättfånget gods, så att det som till en prest eller kyrka bhfvit anslaget, må anses vara presterskapets egendom, ehuru laga fång saknas; då går det an att åberopa 414 RB. F., emedan den i allmänhet stadföster presterskapets privi!egier. Men som något sådant stadgande aldrig funnits i presterskapets privilegier — icke ens under katholska tiden, då en hop af presterna tillvägabragte falska testamenten till kyrkor och kloster, ofta klandrades, och än mindre efter reformationen, då presterskapets åtkomst till sina hemman underkastades allmänna lagens räfst — så återstår för Statstidningen intet annat än att vackert gå till botten med sin 4144 8. Al DEN MYCKET OMTALTA BROCHYREN, eller: Upplysningar och förklaringar — notcns volens — af David Frölich. Trcdje Artikeln. (Forts. från JE 41) Efter allt det som redan blifvit skrifvet om Grefve Frölich och dess första brochyr, torde väl en stor del af allmänheten anse detta ämne utageradt inför-opinitonen, intilldess Hr grefven sjeil återför diskussionsfrågan på det kapitel, som gilvit anledning till hela denna skriftvexling. Al! denna orsak äro också några ord behöfliga till förklaring, hvarföre vi i dag ännu en gång återkomme till denna brochyr. Det är helt enkelt den, att Grefve F. uti sin polemik mot A tonbladet, för att kunna draga något slags demarkationslinea emellan oppositionen vid riksdagen och den liberala pressen, uppställt en fordran på en tidnings beskaffenhet sålunda, att den väl bör vara något annat än Aftonbladet är, men utan att Grefven, åtminsione för oss, kunnat göra rätt åskådligt huru han egentligen vill hafva den. Nu är det klart, att om Grefvens gravamina antingen hölle sig vid några bestämda och faktiska anmärkningar emot Aftonbladets åsigler i vissa ämnen, eller tillvitade dess redaktion oförstånd, brist på logik och sammanhang 0. s. v. med ett ord, bristande kunskaper och förmåga eller inconsequens och vacklande i bladets politiska karsktär, så bade vi intet annat att göra, än att i förra fallet söka vederlögga Grefvens åsigter och försvara våra egna, och i det sednare öfverlemna afgörandet åt allmänhetens domsrätt. Men nu har ingenting sådant blifvit anmärkt från Grefvens sida: han förklarar sig tvertom, hvad åsigterna beträffar, i det allra närmaste ense med Aftonbladet; han bar haft den vänskapen att taga redaktionens moraliska och politiska karaktär på det mest ampla sätt i försvar mot de beskyllningar man ifråu vissa håll gjort densamma, och slutligen har han i mer än ett afseende gifvit Red. ett vitsord för klokhet, beräkningsförmåga och talang, långt öfver de anspråk som vi sjelfva hysa i det afseendet. Under sådana förhållanden lärer hvar och en finna, att det icke är så lätt att utleta Grefvens mening, då han det oaktadt, utan att biloga några bevis i sak, påstår på samma gång att Aftonbladets Red. stundom wil vara och för närvarande är enda befintliga eller påtagliga ledaren af detliberala oppositionspartiets qvarlefvor efter riksdagen; att Aftonbladet i detta atseende tillvällat sig en makt, så enväldig, att riksdagsoppositionen behöfver formligen emancipera sig derifrån, men derjemte tillika, att det är en fultig oppositionsanstall. Det kunde visserligen, som sagdt är, e!ter så motsägande yttranden måhända anses öfverflödigt att vidare utlåta sig i detta ämne innan Grefven förklarat sig något tydligare. Men då saken i alla fall angår ett så vigtigt ämne, som att stifta reglor för tidningspressens sannskyldiga egenskaper och bestämmelse, och hela kedjan af Grefvens tankegång i detta afseende synes utgå ifrån den föreställningen, att en tidning hos oss egentligen borde vara detsamma, som man menar med en politisk tidskrift, d. v. s. en månadseller qvartalskrift i andra länder, så tro vi det icke vara ur vägen att, till hvad redan förut härom blifvit yttradt, ännu tillägga något om hvad vi anse öfverhufvud taget utgöra de förnämsta osh egentliga föremålen för behandling i ett dagblad, hvarefter EEE SEEN FNL NER SSE FUN IT CERT ONE SESSION Imedlertid blef konungen med hvarie dag sval