Aftonbladet – 22 januari 1844, sida 3

misköställning, att barnets arbetsvinst icke behöfde Ipåräknas som en oumbärlig inkomst. Stiftelsen vore Ji detta fallför samhället mera gagnande, enär OomTIsättniog med barnen kunde skyndsammare verkställas än nu, då institutet för dess sjelfbestånd nödgas qvarhålla sådana uti arbetsskicklighet mera Torsigkomna barn, som utan fara för återfall kunde överlemnas åt allmänna lifvet. Råbyinrättningen är vä! änvu för ung för att sjell kunna lemna någon fullständig erfarechet i den vigtiga frågan om bästa sättet för barnens bshandling, om den strängare eller den midare uppfo tringsmethodens företräde; men den har dock redan lemnat tillräcklig ledning för att med urskiljning kunna be-döma andra, större inrättningars methoder. Och direktionen har icke det ringaste skäl till missbelåtenhet dermed, att den icke valt de Ponsylvaniska straff. inrättningarne utan stiftelserna i Marseille och i Mettray till föresyn, der en mild och körleksfult men tillika allvarsam behandling uträttat bvad på andra ställen hvarken cellen aller dena hårdaste bestraffiing kun nat åstadkomma. För dire en är icke mera något tvifvel öfrigt, att ju den dare methaden i förering med cen anda, så kristlig s n, hvilken råder vid nysspnämda och flora ager bestämdt företräde framför dvt stränga hårda bestraffningssystem, som följdes vid de första raddningshusen, och som numera börjat utbytas ma en mildare uppfostringsform. Straffet med all sin fasa kan möjligen afskräcka barn med yckare sinnen från att begå brott, men det kan icke en gång hos dem i grund borttaga de onda anlsg, som inroiat sig i deras natur, eller förändra och omskapa der Härtill fordres andra krafter än den Iyftade s slag än den svängda gisselens, fordra hvilka endast kristendomen och det y dess lag — kärlekens har i sitt vå undervisning och föredömen, hans ningar, uppmuntringar, meddelade i i förening med en förståndig, i tid a pesia budet i Det or lärarens och faders lig aga, hvilka mera än truz och slag förmå hejda barnet på förderfvets väg. Men det en högre, osynlig, öfvermensklig makt, on pod som i desg hjerta väcker sympalin för det savne, goda och nytttiga, och som ensam förmår gväva och uttränga de onda anlagen, så äd!a föresatser och böjelser ett högre ljus, som nödvändigt måste fi. det inre af hva je varelse, som utgått än ämnad att återvända till honom. N Ågde blott hvarje af de folkrikare provinserna i Sverige sitt Riddniogshu:, der 50 till 40 af deras djupast fallna barn så vårdades och behandlades. som man af abbe Fissiauxs uppsais ) i Le Correspondant ser, att les pauvres detenus behandias på kusten vid Lyonska hafsviken eller i Frankrikes trädgård nära Tours, så skulle icke många är förflyta, innan hos oss de gröfsta brottslingarnes leder glesnade. Liksom rofdjurens antal i våra skogar, så skulle äfven deras med hvarje dag förminskas och Räddningshuson af sig sjelf va slutligen kunna förändra skaplynne och från att hafva varit tillflyktsorter nästan ersamt för brottsliga barn, blifva fristäder äfven för de värnlisa och fattige, som ännu icke fallit. Men ett Rädiningshus med så många barn kan svårligen sträcka sin omsorg längre än till vården och uppfostran af de wvärnlösa under den tid de vistas inom dess sköte. Sodan de utgått från Räddningshuset, vore det väl om i dess grannskap ett patronage bildade sir de af sidana personer, som af kärlek för dessa hetsinrättvingar och för att befrämja der Ht framgent följde barnen med sin u drogo omsorg för att de vunro emploj i 1, åt hyilka de egnat sig, och så vidt görli ekoimma, att de icke ånyo blottsiäldes t: och nödens alla frestelser. I en tid, så uppfianingsrik, så otoande, så skapande, sö böjd för alla pyttiga, ädla och välgörande företag som vår, då de högre och lägre bilduiogsanstalterna med hvarje år utvi.gss, fö tras och reorganiseras, då anläggandet af nya folkskolor inom hvarje församliog anbefalles, och en uppoffing sparas, när fråga är att tillvägabiinga allmänt gagnande verk, i en sådan tid skall man visserligen även göra mycket för den lägsta, den alldeles obemedlade fo!khopers barn, för dessa halfnakne, försvarstöse, husville, bå gator och landsvägar kringirrande, för hvilka tillöre:re aldrig någon skola eller vågot bein blifvit bygdt. Naturforskaren inköper ju ofta ganska dyrt. en ny blomma eller något annat sällsynt naturalister och förvarar dem i sitt herbarium eller på sitt musrum och nenniskovännen skul!e icke vilja uppeffra en skärf, ör att rädda ett olyckligt och öfvergiivet barn! Sålant låter knapt tänka sig. Ea lycklig stjerna synes redan vara uppgången för räddningshbusen. De kunna påräkna bistård och stöd från mer än en sida, de hafva mycket ait hoppas äfven från vårt slägtes andra och bättre hällt, från det kön, som har behagets och intsgandets hela makt i sina händer liksom i sina blickar. En af Sveriges utnärktaste författarinnor, for hvilken direktionen aner sig här offentligen böra förklara sin stora förbinlelse och tacksamhet, har anförtrott räddningshusens ak åt de svenska qvinnorna.. Den af känsla och ;nilte lika preglade uppmaningen har hufvudstadeas törre tidningar redan täflat att sprida kring riket. Den liknar en hvit Saronslilja, fästad i kramsen af Helicons alltid grönskande lager. Färgerna, de äro cke utan betydelse, de tillhöra religionens helgedom, le äro trons och hoppets. Och sianebilieroa, detyda på framgång och seger. Banan är öppnad för den ädaste täflan — tåflan i kristlig uppoffring och gifmildhet. Det är det qvinnliga, det moderliga hjertat, som ler framträder ; det är det qvinoligaste, det moderlisaste, som vinner priset. Hvad kuana ej räddningsmusen vänta sig af ett deltagande som deua, icke blott t de materiella bidrag, hvilka det möjligen kan insinga, utan mera af de känslor det anslår, den öfrertygelse det stadgar, den uppmärksamhet, det inesse, det lif, som det väcker. Ty hvilkea kraft är tigåre och mera sammanhållande, än den allt omttande kristliga barmhertighetens, den himlaburna särlekens, hvars representanter på jorden. .qvinnan och modren äro. Må den ädlas slämmoa, lik eolsharpans .oner, länge klinga öfver stad, öfver land, må den gen juda i hvarje bröst, till hvilket den talar, må dess ord och anda tränga från bjerta till bjerta, bereda äddning för de olyckliga och välsignelse för fådernesandet. Wiuh. Faxe.