al om riksdagsmäns afsändande äfven ifrån kapellaperna, då prosten öfver detta nyhetsmakeri så för-. bittrades, att han röck sin kalott från hufvudet och slog den med bäftighet i brädspelet. Häraf blef dock ingen svårare påföljd, alldenstund prostinnan på ett behändigt sätt kalmerade gubben, ordnade de af förskräckelse om hvarandra hoppande brickorna samt satte igen den oförskyldt förkastade prydnaden på bebörigt ställe. Men värre blef det, då jag helt öppenhjertigt förklarade, det prostgubbarne, vid sina riksdagsmansvaval ej röjde den riovgaste sjelfständighet: att de gingo och grubblade på biskopens möjliga tanke; att de hardt nära ansett som ett brott emot sin embetsed att förbigå konsistorium; att de omöjligen kunde bestämma sig, förrän några ord i saken inhemtats från kontraktsprosten o, s. Vv. Det var olja i elden. Vredenes käril flödade öfver sina bräddar. Med fördubblad styrka grep min uppbragte principal ånyo sin kalott, och innan jag hann göra cn undvikande rörelse till höger, var vapne: slungadt mig midt i ansictet så förderfligt. att den hårdnade svettkanten träffade ganska illa mitt venstra öga. Jag har således blifvit en slags matr för de liberala åsigterna, och hoppas derföre att med det snaraste ihågkommas med en Apotheos el deras store beskyddare, H. H. Aftonbladet: Det är allt hvad jag har att hoppas. Förmodligen blifva mina medbröder vid det gamle. De lemna statens bestyr åt herrar kyrkoherdar och sitta för öfrigt i ro, såvida ej någon liten politisk skärmytsling e:er rum på ett eliet annat bondkalas. Emederiit vore någon rörelse i lägret utan tvivel vederqvickande. Jag hemställer derföre (hvad vårt stt arbelaugar) om ej herrar publicister i Weterås, Faslunoch Örebro ville något allvarsammare behandla ämnet. Kanske kunde åtminstone en teckning af de förra riksdagsmännens politiska åtgöranden, äfvensom en skildring af förmodade riksdagskandidaters karakter och tänkesätt icke vara Ovigtig, särdeles som presterskapet derigenom kunde vinna någon ledning för sitt omdöme eller åtminstone göras uppmärksamiöa på viztn af deras val och beskaffenheten af de personer, som afsändas till riksdagen. Det tyckes v.scerligen, som skulle stiftsbröderna dessförinnan känna hvarandra; men antingen är förhållanset icke sådant eller öfverlemnar man saken ielt och bålet åt sitt öde. Jag åberopar för riktigheten af detta mitt omdöme en mängd föregående riksdazsmaenneval, Hafva ej — — — dock — exempla sunt odiosa. Jeg vill blott önska någon nytuir diversiop, något aktgifvande på tidens tecken. nåson sjel:ständighet i beslut, någon kraft i handling. Jas vill med ett ord: att det vördiga prestershepet, äfvensom alla stånd, söka sig idel riksdags ulimäktige, som icke blott se på sitt och sitt stånds bästa, utan ock uppå andras, uppå fosterlandets gemensamma. Min mening är dock ej alt predika nå. rabulism, Nej, jag hatar den jag sitter ej dor de bespottare sitta: jag frågar ej om manen hör tl högra eller venstra sidan, men encast om han förmår bilda sig en öfvertygelse och tölja den.Det är ett klart uppfattande och ärligt utförande af dess kall, som jag förnämligast skattar hos riksdagsmannen, likasom hos hvarje annan med offentligt förtroende beklädd:! medborvere; och denna min öfvertygelse uttalar jag, i Lotts af alla kalotter, så länge ännu en apothekares salvelse förmår rädda mitt öva. HH Sacellanus Non Pastorandus. (L. 8