Aftonbladet – 22 januari 1844, sida 3

200 Fr. 1 direkta utskylder eller telva 1 en valkrets, hvarest icke finnas 430 personer af denna qvalifikation, och derföre, såsom högst beskattade, nämnas af prefekten till valmön, pensionerade och tjenstförrättange embetsmän och officerare, såväl de, hvilka äro beklädde med någon universiletets-titel, skola stå på jurylistan. Men denna iista uppgöres af mairen under inseende af underprefekten, och prefekten kan på densamma utstryka eller tillsätta hvem han vill. Den med sitt utväljande missnöjde kan väl vända sig till appellationsdomsto!len, men då detta förorsakar besvär, tidsörlust och kostnader, så uppger man vanligen Heldre valrätten, och alltså kan prefekten redan i början med temlig säkerhet aflägsna missbagliga namn. och införa de devueeades. Men ännu är jurylistan likväl icke afejord. Fastmer utivälier prefekten, alldeles efter eget behag, omkring en fjerdedel deraf, hvilken han ställer till appellationsdormstolspresidentens förfogande. Då prefekten helt och hållet beror af inrikesminvistern och hvarje ögonblick kan blifva godtyckligt afsatt, så utesluter han naturligtvis alla för ministern misshagzliga namn, och upptager, enligt en förlidna året af Hr Isambert till Deputeradekammaren. meddelad skrifvelse från en prefekt, såkallade rättskaffens och frien, d. v. s. lika sinnade män, på listan som öfverlemnas till domstolen. Af denna lista utväljer domstolspresidenten månadtligen — lagen säger genom lottning — 40 namn, och af dessa 40 ramn uttogas för hvarje serskild rättegång genom lottning de 42 erforderbea jurymännen, men hvarvid auktoriteterne, oaktedt det redan försiggångna valet, ännu kunna förkasta 42 namn, så att man, i frågor, der sådant varit af vigt, redan sett 40 embetsmän bredvid endast 2 sjelfständige, valde till jurymän, Och dessutomp, säger författaren, existerade ett par vådliga plägseder hos jurymännen: För det första meddelade de hvarandra sina åsigter, hvarvid det emellanåt hände, att en eller två rättskaffens, insigtsfulla och modisa jurymän antingen öfvertyga sina kolleger genom styrkan afsina skäl eller att kraftigt föra dem till minnes deras pligt. Dernäst kunde man äfven lätt erfara, huru hvarje serskild jurymans röst utfallit, så att publiken fick veta från hvilken de ofta förargliga utslagen härledde sig. För att undanrödja sistnämnde omständighet, ändrades lagen, och nu erhåller hvarje juryman af domstolspresidenten ett blad, på hvilket frågorna stå upptecknade, vid hvilka han i hemlighet skrifver sitt ja eller nej. På detta sätt kan hvar och en, utan farhåva för !jden, döma den tilltalade skyldig, hvaremot eu irikännande alltid skule blowuställa honom för vete: börandes hämnd. Och detta kalla fransmännen likväl en jurydomstoljl Sedan författaren sålunda skildrat det väsendtligaste angående jurydomstolen, öfvergår han till sjelfva tryckfribetsiagen. Förbjudet är, säger han, allt omnämnande af konungen, i fråga om politiska åtgärder, om det icke sker för att loforda honom; allt tadel af regeringsformen, hvarje angrepp mot ett stånd eller en folkklass, allt klander mot kammaren, all kritik öfver kartan, hvarje klander af en lag, grundsatserne på hvilka den bvilar må vara än så oriktiga, följderne som uppstå, än så skadliga. Och straffen bestiga sig från 600 till 30,000 francs och från 6 månaders tiil 40 års fängelse, ja domstolarne kunna fördubbla straffens maximum och bestämma inspärrning för lifstid. Till säkerhet för böternas erläggande, måste för hvarje journal ställas borgen för 40,000 franes och en tredjedel af denna summa nödvändigt vara gerantens egen. Slutligen kunna domstolarne, efter tvänne bestraffningar, förbjuda en journals vidare utgifvande. Efter juryns beskaffenhet äro få frikännelser att vänta, men för att dess bättre trygga sig mot så-l. dane, bemyndigar lagen äfven pärskammaren, hvars samtlige medlemmar konungen utnämner, att döma skriftställarne, och för att trygga domarena, ir det förbjudet att offentliggöra deras namn eller. vola. Vidare vågar ingen samla bidrag till gäl-l dande af penningeböter, eller offentligen tillkän-!. nagifva de gåfvor, som för detta ändamål bekommas. Slutligen äro äfven boktryckare och bok-! handlare i det afseendet beroende af ministern,! att de hvarje ögonblick kunna förlora sina tillståndsbref. Under sådana lagar är utgifvandet af en tidning svårt och kostsamt, ett farligt, nästan alltid ruinerande företag, isynnerhet om tidningen skall förläkta liberala grundsatser och tjena folkets sak.: Att bilda en förening af patrioter, att undanrödja lessa svårigheter hindras af föreskriften, att en tredjedel af kautionen nödvändigt måste tillhöra utgifvaren. 33,000 francs äro i Frankrike en stor summa. Den. som icke äger betydligt deröfver ir icke böjd att uppoffra så mycket; och den som ir så rik, påtager sig icke mödan af en tidnings atgifvande. Sådan är tryckfrihelen i Frankrike. RÄDDNINGSANSTALTEN I RÅBY I SKÅNE. Uti Lördagens Statstidning läses en berättelse af divektionen öfver denna anstalt för vanvårdade : barns förbättring, hvilken är så intressant, att vil meddela den här nedan in extenso. Sjeliva re