vul DUUUDS UR, FY CTCSLTCIUULLICUS AV, ATVÄLVVIN tens 324, och Stockholms 1246. — —E— FÅ — Den förvånsnde bekräftelse, Statstidningen i Fredags gaf på ryktet om Regeringens beslut, rörande de Halländska kyrkohemmanen, kommer utan tvifvel att emottagas med en viss bestörtning af hela den oberoende pressen. Sjelfva Biet, som har sig ombetrodt bestyret, att göra hvad Engelsmännen kalla the dirty work of goverrment, hvilket man lämpligast skulle kunna öfversätta med, att tvätta Regeringens orena kläder eller sopa rent framför dess port, har ännu icke kunnat komma sig före med ett enda ord till försvar. Det börjar likväl nu hemta sig, och har i dag lofvat, att skrufva ihop tills i morgon en artikel, hvars innehåll utan tvifvel lär blifva både artigt och djupsinnigt. Under tiden meddela vi i dag, såsom tillägg till Aftonbladets korta betraktelse i Lördags, följande ganska träffande reflexioner i dagens Allehanda: Utgången af denna rättstvist kan ej bestltämmas af någon, men aldraminst eger väl regeringen grundlagsenlig rätt att på förhand förklara hvad den nu gjort, eller att, tvärlemot svensk lag, gammal häfd skulle kunna betrygga ezanderätten, der med laggilda bref och handlingar visas kan, att egendomen icke blifvit dess rätte egare i laga ordning afhänd. Vilkoren för Hallands förening med Sverige (hvilka äfven anföras såsom ett kardinalskäl för kyrkornas rätt) voro inga andra, än att provinsen och dess invånare skulle bibehålla de frioch rättigheter, de egde under danska väldet; men frågan är ju nu ingen annan, än att bevisa — och derpå finnas ju redan snart sagdt fulla laga bevis — att kyrkorna under danska tiden icke egt jordeganderätt till de ifrågavarande bemmanen, utan att denna tillhör kronan, ehuru under den första allmänna oredan inom de corqueterade provinsernan, presterskapet obehörigt tillvällat sig och kyrkorna dispositionsoch städselrätten derå. Hvad betyder då pratet om vilkoren för Hallands förening med Sverige? Man tyckes eljest! just ej vara så angelägen om iakttagande af dessa vilkor, då man äflas att ålägga en mängd hemman i samma provins en rotering, den de aldrig hvarken före eller efter föreningen med Sverige varit underkastade. Men der gäller det att ytterligare betunga en fattig allmoge, här att möjligen förminska ett i allmänhet rikt doteradt presterskaps förmåner. Hvad betyder vidare Regerings-resolutionens hänvisning) till 4414 RB. F.. som lyder: Konungen låte sam:lige Riksens Ständer deras: privilegier, förmåner, rättigheter och friheter åtnjuta; : beroende det på samtlige Riks-Ståndens öfverenskommelse och Konungens bifall att låta dem undergå de förändringar och jemkniagar, som Rikets behof kunna frdn,, — —m — ms ms no Lo LL Bo LL Men hvad i all verlden har nu väl frågan om Riksståndens privilegier, förmåner och rättigheter att göra med rättstvisten om de Halländska kyrkohemmanens natur af kyrkoeller kronohemman? Hvarje tvist med en prest eller kyrka om rättmätigheten af deras besittningsrätt till jord skulle ju då vara en privilegiifråga, som endast genom samtliga Riksståndens och Konungens gemensamma samtycke skulle kunna afgöras? Månne verkligen biskop Heurlin har denna tanka? Slutligen och efter allt detta af herr biskopen sammanhopade non-sens i sak, låter biskopen Konungen bkbelt sentimentalt uttrycka sin ,ledsnadp, öfver att ej kunna bifalla Ständernas begäran. Det är i sanning jesuitismen afklädd. : Att först med en djerf sofistik resonnera bort rättmätigheten hos folkets representanter att erhålla undersökning i en vigtig frågas; att sedan, tvertemot den administrativa myndighetens grundlagliga rätt, gå domaremakten i förväg och de facto i kon seljen afsöra en rättstvist — men derefter afspisa Rikets Ständer, som väl måste vara åtminstone lika höga som Konungen,, med en sorgebetygelse öfver att ej kunna göra dem till viljes — sådant, må meön tillstå, ger en mörk episkopal karakter åt systemelt och skall säkert bidraga att ställa den minister, som varit ett tjenstvilligt redskap att genom silt namn gifva verklighet åt en dylik regeringshandling, på den plats inom opinionen, den troligen ingen man, mån om sitt medborgerliga anseende och sin politiska karakter, skall afundas OJ — I anledning af den uppbyggeliga förklaring