Aftonbladet – 22 januari 1844, sida 2

mm — 1.1 --— — — — — —.S— 3 De äro frestelser, hvilka ur afläg. set fjerran blolt visa sig för dig. Du är van al öfva barmhertizbetens pligter, och ljuf tröst qväl ler från dina läppar. För ädla jungfrur af dir art har försynen dragit försorg. Klostermurarn: bjuda dig en tillflykt. Du må ej förmäla dig dina osaliga rättigheter och anspråk, hvilka du dock icke kan afstå, få ej gå uti arf, de måste upphöra med dig och slockna i din graf. Men kar du tagit slöjan, så äro de ock upplösta, och du lefver med hela veriden i frid. Hvem är jag då?, frågade bon ängsligt. Dina tidigaste minnen, säga de dig intet? När du läste eller berättade för mig historier, i hvilka det var fråga om lysande, vidlyftiga rid darsalar, så trodde jag mig förut hafva drömt om sådana.n Och om innevånarne i dessa vidlyftiga lysande salar sade dig ditt minne intet? Ett utrop af öfverraskning undföll hennes ro. senläppar. Framför allt står bilden al en hög kraftig gubbe framför mig, hvilken jag väl kunde förvexla med dig, ty han var lång och smärt som du. Dock hade han långa silfverhvita loc. kar. Han gaf mig granna leksaker, bar mig på armarna, gungade mig på sina knän. — Det är allt hvad jag kan komma ibåg. Välsigne dig Gud, mitt barn! utbrast eremiten. Din själ är stark, som bevarat så tidiga erinringar; du var då föga öfver ett år. Välan, ditt öde skall afslöjas för dig: jag uppskjuter det icke längre.n : Härmed öppnade ban dörren till sitt eremitage och förde henne ut. : Ser du de höga tinnarne der borta i månskenet ?, Mevar du Todtenstein, det otillgängliga ? För mig är det tillgängligt. Maria betraktade honom tviflande. Kan du öfverspringa de breda grafvarna, de stela klipporna, flyga öfver de höga murarna? ser du icke jernsallerna, som lika skarpa spjut bota från höjden ?n Mitt barn, det är dina fäders borg, och jag känner de hemliga ingångarne. En dyrbar skrilt vill jag hemta der, och känner en stor mäktig