Aftonbladet – 20 januari 1844, sida 2

lopp letat efter denna, bade man dock aldrig fallit på den tanken, att den kunde befinna sig i em liten svart låda, gömd i sjelfva vägsen bakom lord Filip Beauforts porträtt. Så anve!ägen hade lorden varit om detta vigtiga pappers undandöljande för allas ögon, att hans stackars enka säkert aldrig återfått sitt goda namn eller hans barn kommit till besittningen af hans ezendom, derest icke händelsen fogat, att hans dotter, Sidonie, enleverad och i markisinnan Merinvi!es sällskap insläppt i den sal, der porträttet hänsde, ej blott blifvit betagen af den naturliga förtjusninsen öfver att få återse sin fars bild, utan äfven — då någon höres komma i farstun — hastigt fattat det ovanliga beslutet, att lyfta ned sjelfva porträttet från väggen, och springa ut dermed. Nu är det väl sant, att den i väggen gömda attesten börigenom upptäckes af sjelfva fienderne och råkar i de värsta händer, den kunde (ord Lilburnes och Robert Beauforts); men detta hjelpes utan svårighet dcerisenom, alt markisinnan Merinville lyssnar på dem i dörren, smyger sig in, och just i det kritiska ögonblick, då Robert ämnar uppbränna dokumentet på ett ljus, rycker det ur hans hand; hvarefter slutet på eiltsammans blir lika lycklist för zmistress Katorna, Filip och Sidonie Beaufort, som nedsiående för lord Robert och alla bans svarta planer. Recett-tazaren, Hr Almlöf, hade öfveriagit William Gawtreys parti, hvilken, utan att tillhöra styckets hufvudpersoner, dock på sitt sätt kan kallas den intressantaste. Denne Gawtrey syntes väl icke vara i sitt rätta esse, sådan som Bulwer tecknat honom: af den Birchpfeiffersia Gawtrey kan man dock säga, att Hr Alovöf någotnär gjorde hvad möjligt var. Hans parisiska giftermålsbyrå saknar en viss elegans: han exae hvarken de talrika kunder, den lIysande maltid, eller den bal, som romanen tilldelar honom. Hr Hyckert, såsom Lilburne, gaf sitt parti eliter pjesens mening utmärkt väl, ehuru den icke i allt öfverensstämmer med romanens. He Förssberg visade sig, såsom lord Robert Beaufort, så sant bedröflig, som mad. Birchpfeiffer velat hafva honom. Hr Dahlqvist, den unge Filip, var vä! efter vanligheten en smuia för bastig i sina rörelser; men af den eldige, för sin moders och systers rättigheter enthusiastiske sonen kan man väl ej med skäl fordra de ordentligaste gester. kn stor mängd manspersoner förekomrmo dessutom, om hviika icke stort kan vara att säga, då pijesen gifvit dem så inskränkt utrymme: Hr L. Kinmanson, såsora gravör Birnie; Hr Hjortsberg. polisagenten Favart; Hr Deland, bokhandlar Plaskwiih; H: Svensson, Katarinas bror, lärftskrämar Morton; Hr Sundberg, Artbur Beaufort (spe!2de ganska lifligt); Hr Fr. Kinmansson, doktor Bsekstone. Ibland damerna spelade fru Almlöf vmai-tress Katarinas, och M:ll Högqvist markisionan Mörinvilles partier varmt, täckt och i flere ögonblick intagande. Isynnerhet bar man skäl all berömma M:il Högqgvists eleganta klädsel och nälta utstyrsel (med glasögon, bufvå etc. etc.) såsom Lilburnes hushållerska på Fernswc-Cottace. Hennes spel i det ögonblick, då Fiup inkommer i hennes rum och bon gömmer honom 1 sikoven samt sedan genom sin själsnärvaro räddar honom undan polisens efterspaningar, var så lyckedt, naturligt och comme il faut, i en maurhistunas roll, som man nånsin kan önska det. M:l Österberg var en liten ganska bebarlig Sidozie. Fru Bock, mistress Piaskwitu; fru Irösstnd, mars. Belhomme; M:ll Bergnehr, nigcen Adele; fru Wennbom, mistress Lyce, m. fl. fruntimmer, framkomino biott för att försvinna. Likväl utgjorde de mer eter mindre nödiga fyllnader i stycket, hvarom man icke kan säga annat än godt. En liten munter, ehuru teraligen ohetydlig efterpies När kärleken slocknar .... vpplogs a publiken med nöje. Hulvudrollen, korvettkaptenen Jules de Merigny, spelades här a! Hr Almlöf med större ledighet, än Gawtrey. Han njöt den sällsynta lyckan, att få balva sin ecen fru till fru i pjesen. De äro väl på väg att ordentligen skiljas, för vissa vanor,som kaptenen insupit under sitt sjölif; men de komma dock slutligen ganska väl öfverens, då frun iår parisiska baler i sina förhoppningars perspektiv. Emellan pjeserna hördes ouverturen till Kuhlaus Elverhöj, samt en aria ur operan Niobe af Paccini, utförd af M:ll Lind med hennes vanliga utmärkta talang. RER ATTENTAT oe AR ae mm rata TA ban AA