Aftonbladet – 19 januari 1844, sida 2

vafva tjent tillsammans med dem, så väl bland Sciarras korps, som bland de band som huserade i Abruzziska bergen. Alia namn på anförarne voro wonom bekanta, om alla deras mera betydande företag ägde han kännedom, och det var påtagligt, att endast ett ögonvittne eller en deltagare så noga kunrat känna alla omständigheter, som dermed ägde sammanhang. På hans fråga, hvilken som anförde det band, som för närvarande innehade. hålan, nämnde den sjuke Michele Sarpi Detta tyektes göra ett mycket obehagligt intryck på Landolina; han blef genast ovanligt tyst, för föll i djupa tankar och framkastade såsom af er tillfällighet den anmärkningen, att, ifall hans föl ieslagerska .vore uthvilad, tänkte han redan fört nattens inbrott fortsätta sin väg till Antrodoceo der han bade: vänner. Såsom en blixt flög de tanken genom Julias bufvud, att Landolina had sina skäl att undvika ett möte med anförare för röfrarne. Hon beslöt, att begagna sig af den na omständighet och på något sätt förhindra re sans fortsättande. . Kanhända, tänkte hon, ka det lyckas mig att genom löften om belöning oc amnesti förmå röfvaren att taga henne. i beskyd mot Landolina. Under det denne trodde Juli sofva och, för att öfverlyga sig derom, allt emel lanåt närmade sig hennes läger, utkastade ho denna plan, som hon beslöt att utföra, kosta hva det ville. Ehuru hon begynte känna både hun Iger och törst, förlängde hon derföre den låtsad sömnen ända till. middagen, men då hon nu för I märkte att Landolina började bli orolig, ställd Thön sig som om! hon piötsligt uppvaknat,.unde de häftigaste plågor. Landolina gjorde allt hva li hans förmåga stod, för att skaffa henne hjelj I det tycktes endast ligga honom på hjertat att, s I fort som möjligt, kunna lemna hålans Ju ögor skenlizare detta var, desto mer fördubblade Juli sin klagan; Och! sade, att det var henn alldeles omöjligt att resa sig upp från sitt lö ger, mycket mindre att ånyo börja vandringe