Aftonbladet – 18 januari 1844, sida 2

RR på golfvet och steg uppför ett par trappsteg för att öppna falldörren. — Igenstängd! död och afgrund! utropade han med raseri. Men den måste ge efter, fortfor han och ställde sig med rygg och skuldror deremot. Landolinas beräkning var riktig; efter några ansträngningar brast dörren och de flyende befunno sig uti fri luften. Julia bemärkte att gången öppnade sig åt en tjock hagtornshäck, som skjutit upp bland vinstockarna. Endast med svårighet arbetade de sig fram och stodo snart i skuggan af några pinier. — Hundra steg till venster måste vara en gångstig, som för till bergen, sade Landolina. Så fort vi uppnått dessa, äro vi i säkerhet. — Men hvad är det? rörde sig något borta i häcken? tillade han hastigt i det han visade på busksnåret, hvarifrån de kommit. — Åh nej, det var ingenting, sade han lugnare, och lät handen, som redan fattat dolkfästet, falla. Ett förfärligt skri hördes nu från slottet. Bort! låt oss skynda, att vi må hinna bergen! utropade han; inom mindre än tre timmar befinna vi oss hos mina gamla vänner och bundsförvandter. Julia följde honom tigande. Hon insåg att det för henne icke gafs något annat möjligt räddningsmedel, än att söka antaga skenet, att hon fogade sig i hans vilja. Så mycket hon också af bjertat afskydde Landolina, fann hon likväl klart, alt hon måste på allt sätt dölja denna afsky, och för att vinna tid och tillfälle till flykt, efterhand k IN Honom att tro, att hon fann sig i sitt Så svårty det också föreföll henne, inlät äl Dett samtal med Landolina, .i det h uppmärksam på att, då hon