Aftonbladet – 17 januari 1844, sida 3

ll gick upp att väcka lakaren. Under tiden 10re a slogo de tre personerne att undersöka om de tl sårade hade sin plånbok, men herr Öven afstyrd Idettaa Då vaktmästaren straxt derpå åter ned Ikom, hade alla, äfven herr Oven, aflägsnat sig utan att gifva sina namn tillkänna. Läkare ,trodde sig imedlertid igenkänna den sårade oci sände bud till hans hemvist, der äfven brodern t herr häradshöfdingen Lagerstråle, bodde. Denn begaf sig genast till lasarettet, och qvarstannad der tills den sårade aflidit, men underrättade polisen om händelsen förrän fram emot mor gonen. Af en tillfällighet kände lasarettsvakt mästaren tit. Oven till utseendet, och endast här Jigenom fick polisen utväg att underrätta sig or I dem, som fört den aflidne till lasarettet. Så vi T polisen som lasarettspersonalen synas således ur I säktade för dröjsmålet. Första anledningen till gerningsmännens upp täckt gafs af tillfälligheten, kanhända understöd: af det kungjorda löftet om en belöning. En stöl hade nemligen gifvit en polisgevaldiger anlednin; att, bland andra misstänkta qvinnor, förhöra qvins personen Maria Kinström, men då gevaldigen vid tillfället ej var hemma, gjorde Kinström han städerska förtroende af detyttrande en perso vid namn Calle Berg eller Lindberg till benn I lördagsaftonen fällt, och hvilket vi i tisdagsblade refererade. Genast gjorde sig polismästaren försäkrad om Kinström och alla i beröring med henne stående personer, och fick derigenom san. nolika anledningar, att rånarne varit just samma personer, som befunnit sig hos den sårade vid Owens ankomst och hjelpt till att föra honom till lasarettet. På en ny väg anlände imedlertid i förrgårs afton den närmare upptäckten. Två sotargossar bade al en förgyllarelärling Boman hört, att denne blifvit af en tapetserarelärling Lindqvist tillbjuden att Lördagsaftonen följa med på en rutschp, samt att Lindström gifvit Boman bränvin och färskt limpebröd, men att Boman ej velat göra sällskåp. Sotargossarne, som erinrade sig detta, medtogo i Måndags afton Boman till gevaldigern Lindqvist, som icke töfvade att genast försäkra sig om både tapetserarelärlingen Lindqvist och snickarelärlingen Wahlberg, m. fl., vid hvilkas gripande sådana omständigheter förekommo, att man äfven deraf kunde sluta till de gripnes öfverdåd. Förloppet af gerningen har varit följande : Sedan tapetserarelärlingen Lindqvist, snickareJärlingen Wahlberg, ångmachinspojken på slupen Bellman, Ekman, alla små och oansenliga ynglingar, samt ännu icke häktade manspersonen Carl Lindberg på Lördagsaftonen, utan vidare bestämmelse öfverenskommit att öfverfalla någon på gatan, för att skaffa sig pengar, hade de, i sällskap med beryktade qvinspersonen Lovisa Julin, tagit vägen åt Nya Kunszsholmsbron. Der hade Ekman stadnat qvar hos Juhlin, hvilken tillsades efterse och varna om någon kom, men de öfrige begifvit sig fram åt bron. Då de upphunno kammarsjunkaren Lagerstråle, hade Lindqvist, som gick vid hans venstra sida, gifvit honom med en klädhängare ett slag vid sidan af hufvudet, så hastigt, alt Lagerstråle dignade ner på knä men äfven i,detsamma vände sig i ställning stt taga emot, hvarföre Lindqvist gaf ännu ett slag, så att L. blef liggande nedlutad. På Wahlbergs uppmaning dängp (slå) gaf-Lindqvist ett tredje siag, och då rusade Wahlberg och gaf ytterligare ett slag midt öfver bjessan med en butelj, så att den slagne blef liggande. Som han låg öfver plånboken och våldsverkarne ej vågade stanna för att upptaga den, aflägsnade de sig till Julin och Ekman och underrättade dem om HNlvad som passerat, samt återvände derpå till den slagne, med undantag af Wablberg, som, klädd i tröja, fruktade att röjas af drägten. Vid den stagne träffade de då två andre personer, och när tit. Oven i detsamma kom åkande, anmodades han att föra den sårade till lasarettet. Lindberg passade imedlertid tillfälle att gripa plånboken, och då han dermed återkom till de jemte Julinskan väntande, öppnade han den, och visade att den, som han sade, innehöll blott papper, hvilka ock sönderrefvos och bortkastades. Sedan sällskapet vidare talt några ord vid posten utanför Prinsens stall, följdes de åt upp till slottet, hvarifrån Julinskan gjorde sällskap med Lindberg, men de öfrige, efter en omväg åt Regeringsgatan, återvände till Röda bodarne, och upptogo den slagnes hatt, samt klädhängaren, hvilken, blodig som den var, Lindqvist medförde, så att den kunnat nu efteråt framtes. Biomständigheterna, dem de gripne ganska samstämmigt erkänt, infalla så väl hvar med annan, att ingen tvivel på de anklagades ut-ago kan uppkomma. Ynglingen Lindqvist, som fått rolen af hufvudman i denna sak, är en klen, mer blödig än djerf yngling och synes hafva blifvit förledd genom dåligt sällskap, isynnerhet med en murare, Lengblom, schackrare med spektakelbiljetter, hvilken nu blifvit gripen ocir i däg siod till rätta, såsom den der efteråt fått kunskap om rånet och sökt dölja det, samt skaffa Lindq vist på flykten. Under undersökningen med Lindqvist kommo bekännelser om åtskilliga stölder, i hvilka Lindqvist deltagit, i dagen. Märkligast af dessa bekännelser var likväl den, alt en af dem, som rånat kontorsskrifvaren Almgren, gifvit Lindqvist förtroende derom. Denne person var ingen annan än den omtalade, ännu ogripne Calle: Berg, hvilken, jemte Lö qvist; Örnström och Melin äro misstänkte att hafva begått nämnde rån. Åtskillige af.dem äro häktade i Nyköping och det är; sannolikt, att poliskammar rån af dan warlkanunnp ss ov Abies RR ARR