VN SVA 00 VR RR fästenas uppsättning, äga hvarken samma vigt eller uttrycklighet. Deremot förekommer emot fästena att Vauban har alldeles utdömt dem. I sin afbondling om försvarsverk säger han, att om garnisonen i en stad är fördelad i skilda fästningsverk, som kunna intagas genom en mindre afdelning af beläigringshären, så blir det möjligt att med en svagare troppstyrka bemäktiga sig en stad, som försvaras al en vida talrikare besättning. : Den fördel man lofvat oss af så många ruinerande förskansningar, den att skydda Psris emot fiendens bomber, skulle icke kunna vinnas utan genom fästenas förliggande på för stort afstånd från staden; den skulle dessutom icke räcka lingre än motståndstiden för ett enda fäste — sju till åtta dygn på sin höjd. Fästenas tillvaro skulle ålägga våra härförare skyldigheten att inställa sig till deras försvar: operalionslinien — Franska armeens återtågslinie — skulle vara gifven på förhand; trakten kring Paris skulle blifva det oundvikliga slagfältet i alla sådana krig, som börjats olyckligt, eller på samma sätt som händt så många gånger redan, vid det misslyckade försvaret af våra nordliga och östliga gränser. Då fästena ej äro öppna åt Paris, utan, i strid med alla befästningskonstens reglor, vända sina bastioner emot den stad de sägas ämnade att försvara, så skulle de, sedan de fallit i fiendens händer, till en början blifva ett mäktigt vapen emot hufvudstaden, och sedermera, efter dennas eröfring, erbjuda ett förfärligt medel till förtryck. Intagandet af fästena måste utöfva en högst förderflig verkan på sinnesstämningen hos sjelfva Tingmurens försvarare. Utan svåra olägenheter skulle försvaret af fästena ej kunna åläggas nationalgardet ensamt, emedan dess plats är inom ringmuren. Fästenas tillvaro skulle således inom dem fjettra en delaf den rörliga armåen. t I händerna på en upprorisk liga — jag kallar så, utan betänklighet, äfven en styrelse, som våldför lagarne — i händerna på.en upprorisk liga, skulle de detacherade fästena förskaffa hägn åt de dåligaste passioner och de ohyggligaste uppträden. . Dessa fästen skulle göra statskupper lätta. Men det gilves ingen styrelse, som ej, under vissa omständigheter, har tänkt på dylika ytterligbeter. Bourbonernas äldre gren hade omtänksamt infört i sin kartas 44 en grund för statskupper; men den hann ej organisera den styrka, hvarförutan dylika djerfva företag måste stranda. Häidanefter skulle styrelsen ega styrkan, utan alt ega grundlagspsragrafen — Det ena kan vara lika godt som det andra. Men statsmyndigheter, sor kunna öfverträda lagen, vika alltför ofia för frestelsen. Sådana voro redan 4833, sådana äro 4844 mina noga öfvervägda betänkligheter emot de detacherade fästena; tiden bar ej förändrat dem, Jag anser mig derföre uppfylla en god medborgares, en redlig folkrepresentants pligt, när jag inom representationen understödjer hvarje yrkande på revisioa af lagen om befästandet af Paris, så vidt den åsyftar s!brytandet af dessa föstens fulländning. Jag byser den orubbliga öfvertygelsen,; att dessa fösten skola förr eller sednare komma att nedbrytas. Parisarne ha aldrig velat se kanoner figtade mot deras böningar: och mot deras barn; de vija det ej mera nu än förr. När Bastiljen föll, den 44 Juli 1789, skedde det ej — såsom månr;en inbillat sig — till följd af en obetänkt nyck, ett anfall af blindt raseri. Om häfdatecknarne en dag, i stället för att afskrifva hvarandras gissningar, söka grunden för sina uppgifter ur verkliga urkunder, så skola de finna Bastiljens förstöring antecknad aldrafrämst ibland de petitioner, som hufvudstadens valmän öfverlemnade åt sina första representonter: Bailly, Tronchet, Sibyes m. fl. Samma slars ovilja fann snart efteråt tillfälle, att framträda öppet i anledning al farhågorna för Montmartres betästning. Vid några raseringar, som der egde rum, i ändamål ati göra bergets väderqvarnar mera tillgängliga för vinden, misstänktes, att mean ville vinna plats för ett artilleri, och jäsningen i Paris hlef så allmän och botande, att Municipalit tets kungörelser endast med ytterstal möda lyckades besvärja den annalkande stormen. Vedervilja för fästen, som vända sina kanoner mot Paris, är alltså ingen ny känsla, icke något alster för dagen af en systematiskt småaktig oposition. Den tröffas också öfverallt, inom alla stånd och klasser: hos anhängarne af de annars mest skilda politiska åsigter: på alla bänkar inom vår representations begge kamrar. Det är väl sannt, att somliga tänka företrädesvis på det förderfliga bruk, som en utländsk fiende skulle kunna göra af et artilleri från hundra bastioner, under det att andra, som föreställa sig denna förfärliga vapenmakt i bänderna på någon oförsonlig faktion, med fasa beräkna de förödelser, som den skulle kunna utbreda kring stadens alla delar, och ännu andra se i dessa fästen de förr eller sednare brukbara medier, att omstörta vår frihet och förlama i vår statsförfattnings lifskraft. Men det är imedlertid lätt visadt, alt dessa åsigter träffas hos våra. utmärktaste män, och att det icke är blow på! kamrarnes yitersta venstra sida, som de uppen-!: bara sig. Se här t ex. ett paranföranden afl! Chateaubriand och Lamarline: Vi känna ejn — sade Chateaubr:and 1840 —I vom vid förslaget att omgifva Paris med deta om OO RAR lå KFå nåpra för,