Aftonbladet – 15 januari 1844, sida 2

FE nn nn nd större vigt i en tidning, hvilken snart sagdt utzör det enda med förtroende omfattade vehikel man eger för kärnfulla politiska artiklar. Ty skämt och allvar bli då så sammanblandade, att den mindre bildade ej kan urskilja hvilket som är hvilket (which is whieh). (Ordagrannt citeradt). Vi förmode, att läsaren icke haft ledsamt af föregående utdrag, som äro ordagranna och blott sammanförda från spridda ställen, samt fortgå således ännu ett stycke i vår citation: En tidpning må ej hellerc, heter det, om den är verkligen upplyst om sin skyldighet mot nationen, etersträfva att vara dess allt i allom (sie!) Uti sjeliva detta bemödande ligger en tro, som icke afser nytta för allmänbeten, utan som innebär: att blotta tidninssartiklar kunde vara tillräckliga för politisk upplysning och för stad-adt politiskt vett. Detta är i grunden oriktist, och tidningsiredaktören, om han klart uppfåttar sin ställning och sitt yrke, bör icke ha någon pretention på att leda sin publik till annat än uppmärksamhet, jmen sällan till beslut och handlinz.y Vi skole här göra halt en liten stund, för att icke taga för mycket på en gång frac.Ör OSS. Hvad är nu hela detta långa talets korta mening? Om vi ej fruktade att säga en oartichet, så skulle vi våga den gissningen, att den gode Grefven knappast rätt vetat det sjelf, men att det ser ut, som om han varit stött på tidningarne, för det han ej flux fick in sin besynnerliga artikei i Aftonbladet eller Allehanda, hvilken artikel han imedlertid sedermera icke heller sjelf funnit för godt att låta trycka, då vi erbjudit plats derför; samt att han under intrycket häraf, och i behofvet att få gifva luft åt sitt missnöje deröfver, på en gång imaginerat sig, att ayssnämade vägran, som är den enda punkt, bvari Aftozbladet på år och dag, jal på snart 40 år, haft något odeladt med Hr grefven, innefattade ex stor politisk ;ruptur mellan pressen och rfiksdor-oppositionen i Hr erefvens person, såsom en al natiohens män. Men nu behöfver äfven Hr gretven söka upp några anledningar, för ati ä sin sida göra rupuren så palpabel som möjligt, såsom det yttras på ett ställe, och då måste xaturligtvis tidningarnas synder icke i något serskildt fall, utan i allmänhet, deras så att säga arfsynder, fram på tapeten, helst derigenom äfven kunde beredas det önskade tillfället, att få utgifva cn eler flere brochyrerp. Med all skyldig ödmjukhet under Jet gissel, som Hr grefven härvid svänger öfver Afionbladet, enligt den gamla regeln: den man älskar den agar man, torde det likväl icke upptsas onådigt, om vi våga ett litet ord till. vårt försvar. Det enda faktum, soin förekommer i de ofvan citerade aamärkningarna, är, att Aftonbladets förläggare bestämdt motverkat uppkomsten 2! en på association beroende politisk tidskrift, (pag. 3) och pag. 48 rubriceras detta än värre sålunda, att det hört till tidningspressens intresse, att bålla undan ur vägen alla enstaka oppositionsimäns individuella och sjelfständiga yttringar. Detta är åtminstone något som man kan taga p-; men hvad det egentligen betyder, är ändock svårt att fatta. För att L. J. Hjerta skulle kuunat motarbeta en på association grundad tidskri!t. måste väl antingen en sådan association worit i fråga, eller åtminstone någon menniska till Hjo:ta framställt ett förslag derom, som denne -ikt hindras Båda delarna äro för oss alideles främmande. Har kanhända grefve Frölich sjelf någonsin framlagt för L. Hjerta en plan till någon sådan? Vi svara härtill bestämdt nej, och då vi ej hafve rätt att blifva trodde på våra blotta ord, så erbjude vi Grefven härmed, att anse oss vederiagde. or Grefven har en sådan plan in petto och endast kan uppgifva tre eller fyra -politiska personer med nå.gon talang, som förbundit sig att bidraga till en slik tidskrift med så många artiklar, att den bar någon probabilitet för sin framranvg. Men om han det icke kan, hvad skole vi då kalla Grefvens beskyllning? Verkliga förhållandet är deremot, att vi torde kunna bevisa, det L. J. Hjerta både i muntliga och skriftliga kommunikationer till mer än en politisk person icke en utan flere gånger, yttrat den önskan, ztt våre riksdagsmän ville låta höra litet mera al sig äfven mellan riksdagarne. Och hvad urndanhållan,det af enstaka riksdagsmäns sjelfständiga yttran,den från Aftonbladeto angår, så är det rent Ogrundadt; Aftonbladet har alltid stått öppet för sådana och emotitagit dem med nöje och tacksamhet, förutsatt att de innehållit nåcot i sak och haft ett någorlunda populärt framstöllningssätt, Grefve Frölich kan ej vara okunnis härom, och det vissa är, att ännu hvilken stund som helst, som någon kan presentera en plan till en tidskrift med några duglige medarbetare, i ändamål att verka för samma grundsatser, som Aftonbladet och Dagligt Allehanda förfäkta, i samma stund skall L. J. Hjerta dertill mer än gerna låna sin medverkan, så vidt saken af honom kan främjas. a Men knuten är den, att en god politisk tidskrift likalitet som en tidning går af sig sjell. Dertill fordras alltid någon som kan sammeanhbiålla de serskilda arbetskrafterna och dirigera skriftens plan och ekonomi, samt — hvilket icke är det minst vigtiga — vara publiken i första rummet ansvarig först och främst att skriften utkommer, och sedan för innehållet: Vi skulle härvid, om, grefve F. icke tager det illa, vilja nämna ännu en omstäna;shat Utom det att en sådan narcon måste äva