Aftonbladet – 15 januari 1844, sida 1

ter frän armeen. Om befistningen är ändamålsenligt uttänkt, bör den förskaffa frihet åt Frankrikes hela öfriga härsmakt, att på afstånd ilrån Paris och i öppet fälttåg företsga de djerfva manlövrer, som fosterlandstänslan, erfarenheten och modet ingifva den, utan älventyr att någon lucka i cess Jinea öppnar väg för fienden att lägga hand på de rikedomar och de omätliga tillgångar, som finnas hoppade i vår hufvudstad. Armeen sålunda ostörd i sina rörelser, kan då sjelf vä ja: tid och ort, antingen för sidoanfall på fienden, eler för guerillakrig emot dess kommunikationslinier. När nationalförsvaret på detta sätt betal tas som ett sammanhänzande helt, då försvinner det inskränkta försvarssystem, som .utgår från de isolerade fästen2. Vi skola granska detta sednare system, dels i och för sig sjelft, dels såsom understöd åt den sammanhängande befästningslinien eller ringmuren. Bakom ringmuren står nationalgardisten när som belst i förening med sina anförvandter. Blir han sårad, så saknar han ej sorgfällig omvårdnad. Afven de betänksamme kunna under sådane förhållanden uppväga den stridsvane krigaren i tjenstbarhet. Deremot skulle man irra sig mycket, om man trodde att medborgare, vana vid dagligt bestyr såsom husbönder — familjefäder — chefer för borgerliga yrken — skulle utan liflig motvilja låta instänga sig inom detacherade fästen; eller att de godvilligt skulle foga sig i en fullkomlig isolering, fastän den blefve mest påkallad just i samma stund, som deras råd och did vo70 vigtigast för anhöriga och underhafvande. Man invänder, att fästeova ej skola besättas med nationalgarde, utan med linietroppar. Men om krigsrustningen skall börjas. härmed, så blir en ansenlig del af den rörliga hären genast orörlig. Fästenas besättning ur armeens reserv medför up-) penbart andra, ej mindre olägenheter, och deribland, att den aktiva armöens replieringslinea skulIle bestämmas en gång för alla på förhand, och: fienden liksom uppfordras att vända sig omedel-. bart emot hufvudstaden, hvarigenom Paris och dess grannskap vore det oundvikliga slagfältet. Men om denna följd är omöjlig att undanrödja: hvar finnes i sådant fall den frihet, som man förespeglat oss att våra generaler skulle vinna genpm befästningen: friheten att ordna armeens operationer efter deras godtfinnande, än till flankanfall, än till rörelser mot fiendens kommunikationer, än till marcher emot gränsorna, hvilka företags verkan just beror på friheten att. bestämma dem efter behof och omständigheter?.... Ii strategien, som i alla andra vetenskaper, röjal sig de falska förutsättningarne genom orimligheterna af deras konseqvenser. Vauban har sagt, att kommendanten i en befi-l stad ort bör kunna hysa samma förtroende : för dugligheten af de fästningsverk ban fått att försvara, som för sin hustrus dygd. Man kan utsträcka denna liknelse vidare, och säga, att älven den simpla soldaten måste kunna ha samma för-l. troende: att han bör kunna vara viss om ointag-1. ligheten af de fästningsverk, som han skall försvara, och inse, att de mödor han underkastar !, sig motsvaras af ändamålets vist. Men kan ett:j sådant förtroende alstras och bibehållas genom del. isolerade skansarne?... Det är detta, som man il, till en början bör undersöka. Man kan i medeltal uppskatta besättningen på , hvardera bland fästena till 2000 man, alltså för alla 20 till 4000: Men en besättning af 2000 naI tionalgardister, instängd i fästet Villejuif, eller, Montrovge, eller Arcueil, 0. s. v. och fullkomligt, afskild från Paris, skall, i trots af alla innanoch : utanverk och vallgrafvar, ganska säkert icke till-), tro sig förmågan att inom sitt fäste uthålla anI fallen af en hel armåe; och i händelse den verkligen , drömde någon gång om en sådan förmåga, så skulle den snart väckas ur sin dröm, när det fiendtliga artilleriet rigtade sina. talrika batteriers förenade !j eld på det enstaka fästet. 1 Hvart sådant fästes enda och slutliga ändamål lj är att hindra en eröfringsarmå, från framträngan-( det ända till hufvudstaden. Men skola väl fä-l stenas besättningar tro sig vinna detta ändamål, i när de betrakta hvilka ofantliga öppningar, som I befinnas mellan hvart fäste och dess begge när-y maste grannar, och sedan man en gång haft detr skådespelet, som ofta skall förunnas fästenas belh sättningar, alt fienden utan-serdeles förlust tränger t in genom öppningarne, i synnerhet om nätterna? fi Oberäkneligt äfventyr, med ett minimum afle motståndskraft, det är hvad hvar och en national-(c gardist skall varseblifva i dessa fästen rundtom-s kring sig. Det är ej under sådana intryck, som s man blir beredd att på en bresche träda fienden !t till. mötes, ; d Litet fäste, dåligt fästen sade Carmontaigne;lp theori och erfarenhet ha förenat sig till att göra hans ord till ert axiom i den moderna befästningsPp konsten. Till följd af sina små dimensioner skulle In de isolerade fästena icke uthålla någon formlig if belägring öfver sju eller åtla dygn; större delen al dem äga således ej förmåga att hindra fiendens i: ramträngande till ringmuren längre än på sin höjd Is nr vecka... Denna tidsbestämmelse är ej någonn appgift på slump; jag har vid densamma rättat)h Mig efter vår tids belägringsannaler från Pyrenei-d ska hallön. Sålunda blef Rosas i Catalonien, en!G emkant med escarpe och contrescarpe, fyra hall) s månar och tre contregarden, intagen inom niolz Ilvon: dclattaot Manninansa hafäctadle — I Kassan 4 j)