Aftonbladet – 13 januari 1844, sida 2

-— ALL LL EEE — . .;— — ? — 1200 Klockan hade slagit ett; det lilla ljuset i Norrmanniska tornet sken svagt och heralighetsfullt, då de begge fruptimmerna begåfvo sig åstad. De bade beslutit att icke medtaga något ljus och detta var icke heller nödigt, ty månan, om också då och då beslöjad af några lätta moln, spred en tillräcklig dager i de mörka gångarna. Det dröjde icke länge innan de hade Karls af Anjou våning bakom sig och stodo framör dörren, som skulle öppna dem inträde i Norrmanniska bygsnaden. De fruktade att finna denna stängd, men den gaf efter för en kraftig tryckning af handen, och den af månan svagt upplysta krökta korridoren låg framför dem. Ovilkorligt hejdade de begge fruntimmerna sina stes. Låt oss vända oml sade Julia. Nejl svarade Beatrice bestämdt och gick först öfver tröskeln. Tyste och sakta vandrade de hand i hand framåt och tilläto sig knappt att andas. Gången syntes grefvinnan nästan dubbelt så lång, som då bon genomilade den vid riddarens sida. Hennes knän, tyckte hon, ville icke bära benne uppför och utför de många trapp-alsatserna; det var fruktan som så häftigt verkade på henne. Så bade de begge damerna genomvandrat flera salar och ändlösa korridorer, då de befunno sig i ett litet rum, som endast svagt upplystes af en enda ruta. De skulle just gå ut i ett annat rum, då de i detsamma icke långt ifrån sig hörde ett par röster, dem de igenkände såsom Vespasianos och Landolinas. Likt ett uppskrämdt rådjur ville Julia hasta tillbaka och rycka sin vän med sig, men Beatrice var starkare och qvarhöll den fruktande. Rösterna kommo från en mörk sidogång,