Ideruti, att några få bönder trädde fram och lade nå gra slantar, kanske till ett sac.manlagdt belopp af ei riksdaler. Det var imedlertid både ömkligt och löj ligt, ja rent af andaktsstörande, liksom hvarje dylil ceremoni måste vara, att se förtrytsamma och frågan de blickar, med hvilka den gamle förmögne mannen stundom vändande sig från altaret, fixerade sin för. samling. En annan yngre prestman gaf, efter er missräknad offerinkomst i H. stadskyrka, sina åhörare, från predikstolen, en rätt allvarsam skrapa och slutade med att tillförse sig ett allmännare deltagande för en annan gång. Huru oändligen otäckt synes och låter icke allt sådant, redan i sig sjelft. och huru mycket måste det icke bidraga att störa det så nödiga förtroendet mellan lärare och åhörare? Må vi derföre iwcke längre vara tröge i det som forarar sorgfällighet! Tidens ande kräfver en reform äfve. härutinnan, och detta först och sist, med fästadt afseende på religionslärarens verksamma utöfning afsitt vigtiga kall och hans försättning på den ståndpunkt, att han, utan att alltför mycket upptagas af ekonomiska bestyr och utan beräkning af timlig vinst eller förlust, kan dela hvarjom och enom lifsens evangeläum så, som han det behöfver. Något motstånd härutinnan från de tre verldsliga stånden är väl så mycket mindre att befara, som härmed icke åsyftas någon tillökning, utan snarare en inskränkning af deras nuvarande lagliga skyldigheter. Besväret med förvandlingen i penningar, af hvad som nu erlägges till presterskapet in natura, kan väl icke heller blifva stort, fördeladt på så många. Från prestståndet sjelt bör icke heller någon obenägenhet härföre komma i fråga. helst detta ståndets representanter allrabäst böra känna och behjerta sin heliga pligt, att efter yttersta förmåga verka till jordens sällhet och till himjens ära, till församlingens sanna bästa och religionens befrämjande, och att icke motverka d:tta genom at sätta lärare och åhörare i ett ekonomiskt beroende af hvarandra. Skulle dock, som visserligen torle inträffa, i händelse oftanämnde sak af någon skulle inses värd, att än en gång föredraga på riksdag, beäkningen af enskilda fördelar häremot vilja lägga ninder, så bör på förhand anmärkas, att ingen fråga kan uppstå om förändring i aflöningstättet under nurarande löntagares lifstid, om sådant skulle strida mot leras egen fria vilja. Lyckligtvis lefva vi dock nu i le tider, då det enskilda intresset icke så högljudt ågar höja sin stämma mot det allmänna bästa, och i taga oss deraf anledning till glada förhoppningar. tepresentanter vid en blifvande riksdag! På eder eror, bland många andra riksgagneliga ärenden, äfen det nu omnämnda, hvilket synes allt vigtigare, ju ärmare det begrundas. Mäåtte det derföre vinna det fseende det förtjenar. Väktare på Zions murar! Va-l en deröfver j, att den heliga elden icke må slockna : vår kristna församling; — men slockna skall den i långa hjertan, så länge ett aflöningssätt eger beständ, om ger så oändligt mycken anledning till tvister och rid mellan lärare och åhörare, ty det är en gifven k, att kallsinnighet för läraren hos alltför många stadkommer kallsinnighet för läran. —— i Dec. 1843. . G. W. Y., La Komminister i en vrå os af Skara stift. VETEN NN TÅ INSTEAD ;