ij ell Bod alt vanta; men de röstande voro så få, a i-)de, ensamme, ej mäktade bekosta sig något riksdag: -Jombud, hvarigenom saken af sig sjelf förföll. Vi hop l-) Pas dock, att mera enighet och mera enskild uppofi ring för allmänt väl, så väl inom detta, som riket öfriga stift vid hlifvande riksdag skall göra sig gäl Allande. Kunde derigenom något vinnas till kommi NI nistrarnes fördel ocn till förbättrandet af deras löne r, förmoner, hvarom Ins. tyckes göra sig en förhoppning al Vore visserligen både önskligt, nödigt och billigt yr Härmed må dock gå bäst det kan. Måttligt skol ti kapellanerne hafva, och de äro redan vanda, at hafva det så. Det är ock icke, hvarken representa tionsfrågan eller förbättrandet af komministrarnes lö ner, saker, vigtiga hvar i sin genre, utan något hel annat, hvarpå insändaren af detta händelsevis kom att tänka, vid genomläsandet af embetsbrodrens, Nota Bene. Det är ett ärende, visserligen icke nytt, och som ej hel!er ensamt af Presteståndet kan afgöras, men som dock, enligt insändarens förmenande, vore en heder för ståndet att sjelft föredraga, nemligen en ny och förbättrad reglering för preslerskapels aflöning i allmänhet. Att presterskapets nuvarande aflöningssätt är olämpligt och i många afseenden hinderligt för prestens fria och gagnande verksamhet i sitt vigtiga kall, är en sanning, så gammal och erkänd, att derom ingen tvist kan uppstå. Grundtexten af den lag, som bestämmer deras inkomster, är ju sådan, att presten måste göra sig hemmastadd, äfven i de inre detaljerna af sina åhörares hushällning, Jom han vill känna sina rättigheter och veta t. ex. Thuru många sädestrafvar, lam, gåsungar m. m., som Itillfalla honom, hvilket naturligtvis ofta kan gifva anledning tl obehag och förargelse. Den lemnar dessutom nog ofta rum för godtycket och för närigheten hos ett verldsligt sinne, och sådana finnas i alla stånd. således äfven bland presterskapet. Då nu allmogen å sin sida stundom icke är så noga med uppfyllandet af sina pligter, utan ofta, antingen illa fullgör, eller alldeles undandrager sig desamma, så beror det måagen gång ensamt på prestens goda hjerta, huruvida han sjelf elier hans åhörare skola sitta emellan. Det är dock klart, att sådant ej är att anse såsom något allmänt, utan blott angår individer. Många församlingar finnas visserligen, hvarest nuvarande aflöningssätt på intet vis störer det goda förståndet mellan lärare och åhörare; men så finnas äfven många, der ett motsatt förhållande äger rum. Hvilken menniskovän eller redlig prestman kan utan smärta läsa de många processer och tvistizheter, som i detta afseende uppstå mellan lärare och åhörare, och hvartill orsaken alltid mäste ligga, antingen ä ena eller andra sidan? År presten girig och snål, så har han i flera fall tillfället öppet, att nog hårdt klippa sina får: är han det icke, men vill hafva sin rätt af ogena åhörare, är det ju alltid ledsamt, att dertill behöfva anlita den verldsliga maktens biträde. I förra fallet måste läraren förlora aktningen för sina åhörare, i sednare fallet åhöraren för läraren. Ett dylikt förhällande är icke ovanligt, och hvad godt kan, i sådan ställning, en prest uträtta i sin församling? År ieke hans verisamhet för den heliga sak. som är honom anförtrodd, till allt för stor del motverkad eller inskränkt? Då det nu i många församlingar är vanligt, att anse prestens lön, mindre såsom en laglig rättighet, än som en gåfva, hvars både qvantitet och qvalitet beror på den gunst, hvari han står, eller ock på den förplägning, som vid aflemnandet erhålles, så måste ju hända, att mången svag prestman, girig eller fattig, skall för den egna fördelens skull gå sitt samvete för nära, glömmande sin heliga pligt, att uppå ingens person se och ingen menniska till viljes tala, eller ock, genom ett öfverflödigt trakterande, motverka mensklighetens stora sak: nykterheten. I frågan om mit och ditt borde således lärare och åhörare icke onödigtvis hafva något med hvarandra att göra, helst denna fråga ofta är ömtålig att vidröra, och kinkig att till båda parternes belåtenhet afgöra. De redan anförda skälen härför äro mest i ögonen fallande, och må vara nog för denna gången. Från en moralisk synpunkt kunde tusende andra ännu uppletas; från en ekonomisk kanske icke så. Måhända är äfven detta orsaken, hvarföre i denna högst vigtiga sak innu ingenting blifvit vidgjordt. Nu är ock en sanning, att det alltid är lättare klandra det gamla, än sätta något bättre nytt i dess ställe. Insändaren tillror sig visserligen icke heiler, att uppgifva detta bältfre nya uti ifrågavarande angelägenhet. Bland reoresentanterne vid en blifvande riksdag skola säkert många finnas, som med sinne för saken och kännelom om ställningar och förhållanden, kunna gifva en adav dertill. Månne icke likväl ett mycket lämpig:re och behagligare eafiöningssätt skulle inträffa, um till exempel presterskapets inkomster, i medeltal tv er , a mm WW Mm mm HR LL 0 l ja OM -— mA a ,eräknade, förvandlades och bestämdes ett för alltB 2 ill vissa tunnor kronotionde, hvilken i behörig ording fördelas mellan hemmanen i hvarje pastoat? Emot skäligt arfvode kunde denna kronotione debiteras på vederbörande af häradsskrifyaren och ppbäras af kronofogden i hvarje ort, i likhet med ndra utskylder. Presten visste då med visshet hvad an hade att påräkna, och åhöraren hvad ban skullelV etala, utan tvist eller prutning å någondera sidan. isserligen medgifves, att sådant, i ekonomiskt hänende, ej kunde blifva någon vinst, i synnerhet för yrkoherdarne; men efter billig beräkning af den lön e nu erhålla, skulle de ändock alltid hafva en anändig och ofta riklig bergning. Afven komministrare förlorade föga dervid. Ins. sjelf skulle åtminstoe långt heldre mottaga sina tjugo tunnor korn ur yrsamlingen, i en kontant summa, efter gångbart ris, än att, såsom nu är fallet, stå i en viss förbinelse för hvarje half skäppa derutaf. Och huru oändgen mycket skulle icke härigenom vinnas för stånets anseende, för presternes egen beqvämlighet och r embetets verksammare utöfning. Huru vore icke irigenom en säker bom satt för den föraktliga utväNn, som thy värr af mången mindre samvetsgrann ler af nöden tvungen prestman blifvit begagnad, att som entrepenör köpa sitt embete, på skickligare emstsbröders bekostnad; hvilka många besvär vid ter-P2 alens transporterande och försäljning vore icke bordo ; hvika många frestelser undanröjde för presten alt id ifya kornjude och skackrare, hvilket icke väl anstår nom; och ändtligen, hvilka många förargliga prest-8 storier skulle ieke derigenom uteblifva; ty månne ke dessa sednare ofta hafva sin grund i nuvarande löningssätt? Insändaren såg sjelf, för några år seupj in, en gammal prost i Halland, der offer äro enl!r eh