Aftonbladet – 12 januari 1844, sida 2

ingång och endast genom den slutna gången, lyrti fot öfver jorden, hängde tillsammans med slottet. Efter få ögonblick kastade grefvinnan en kappa öfver axlarna och tog Landolinas arm. Ett ljus ville hon medtaga, men riddaren satte si. deremot. Månan lyste Uliräckligt, menade han, och man skulle i alla fall icke kunna begagna ljuset längre än till ingången af norrmanniska tornet, utan att förråda sig. De hade snart vandrat igenom grefvinnans, äfvensom Karls af Anjou våning. Beggedera voro med sina gångar och salar grefvinnan tillräckligen bekanta och rummen lågo här i rad efter hvarandra. Nu befunno de sig framför en spetsbågig, med bildhuggeri försedd dörr. Ofta hade Julia stått framför den och gerna skulle hon önskat öfverskrida denna hemlighetsfulla ingång, om också endast för att få vandra tio, tjugo steg längre inom denna förbudna a!delning. Ehuru dörren ofta stått öppen då Vespasiano befann sig derinne, hade bon likväl ännu aldrig så väl af blygsel, som af fruktan vågat sig ditins Nu vandrade hon vid Landolinas arm öfver tröskeln och en rysning genomilade henne, utan att hon kunde säga, om den härledde sig från fruktan eller från inbillningen om någon ovanlig tilldragelse. Begge genomvandrade de nu en del af byggnaden, som var fullkomligen olika de begge andra afdelningarna a! slottet. De hvälfda men ytterst låga korridorerne gingo än uppför, än några trappsteg utför och genomskuros af andra gångar. Julia genomvandrade äfven flera salar, hvars väggar voro behängda med allehanda ovanliga vapen, pikar, sköldar, lansar och krokiga svärd. Byggnaden var synbarligen mycket gammal, och det hela liknade en labyrint; dock bemärkte Julia, att de små, fyrkantiga fönstren, som sparsamt insläppte månljuset, lågo åt högra sidap. Riddaren och grefvinnar hade gått ungefär tio minuter, då de befunno sig framför en tillsluten dörr. Landolina